Kommunerna måste sluta att undergräva assistansreformen

Söndagens inslag i Kalla fakta, där det visas hur kommuner med hjälp av konsulter motarbetar den lagstadgade rätten till assistans och syftet med LSS, har väckt en debatt om hur lagstiftningen tillämpas. Men den personliga assistansen har varit under attack under flera år, och sanktioner måste övervägas mot de kommuner som undergräver den reform som ska säkra rättigheter för människor med funktionsnedsättning.

Bland partierna i Sverige finns en enighet om att personer med grava funktionsnedsättningar ska få sådan hjälp att de kan leva som andra. Den politiken ligger fast och den lagstiftning som ger personer med olika behov rätt till assistans har ett starkt stöd.

Men de senaste årets domstolsärenden som berör personlig assistans visar att denna rättighetslag ofta villkoras mot kommuners och Försäkringskassans budget. Många människor med funktionsnedsättning får idag inte det stöd de har rätt till enligt lag och tvingas gå till domstol för att kräva sin rätt. Det har blivit allt svårare att få assistans från Försäkringskassan på grund av de alltmer strikta tolkningarna av vad som är grundläggande behov. Exempelvis förlorade 57 personer sin assistansersättning under 2007 för att de inte bedömdes ha tillräckligt stora behov. Motsvarande siffra 2012 var 286. Därmed ökar trycket på kommunerna att bevilja assistans. Det är därför helt naturligt att kommunernas ekonomi blir mer ansträngd.

Vad kommunerna verkar ha svårt att inse är att om rätten till assistans försämras så ökar kostnaderna för kommunen, eftersom hjälpbehoven kvarstår och kommunen själva då måste bekosta all hjälp som krävs istället. När hjälpbehovet avseende de grundläggande behoven understiger  20 timmar per vecka bekostas assistansen av kommunerna och inte av Försäkringskassan. Förutom att avslag på beslut om assistans innebär kraftigt försämrad livskvalitet för både personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga, så påverkar det alltså långsiktigt kommunernas ekonomi.

Utvecklingen av kostnaderna är samtidigt något som ligger i linje med lagstiftningens syfte - att ge människor med funktionsnedsättning möjlighet att leva sina liv som andra.  Och förutom att en stor del av pengarna som satsas på assistans kommer tillbaka till samhället i form av skatteintäkter så innebär assistansen också andra stora samhällsvinster.

Lagtexten är mycket tydlig. Personer med funktionsnedsättning ska ges möjlighet att leva på samma villkor som personer utan funktionsnedsättning. Oavsett funktionsförmåga ska vi begränsas av samma saker. Begränsningar som följer av funktionsnedsättningen ska i möjligaste mån, med stöd av lagens insatser, tas bort. Det måste för de allra flesta vara uppenbart att man för att nå dessa mycket högt ställda mål måste tillhandahålla omfattande insatser.

Tillämpningen av LSS har tagit en riktning som strider mot intentionerna med lagen. Kommunernas agerande undergräver en lag som ska säkra rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Det bör övervägas sanktioner i form av exempelvis viten för att bryta utvecklingen. Implementeringen av en rättighetslagstiftning får inte påverkas av vilken samhällsinstans som ska stå för kostnaden, eller vilket budgetutrymme som finns.

Ytterst är det ett politiskt ansvar att se till att de lagar som har stiftats följs. Den personliga assistansen är hotad, och med knappt ett år kvar till nästa val hoppas vi att alla partier engagerar sig i frågan om hur vi kan säkerställa tillgången till personlig assistans som ger alla människor rätten till ett bra liv.

Christian Källström, chefsjurist Humana