​Coaching som mental träning inom idrotten

Ronnie Carlsson, ICF Associate Certified Coach, har under den gångna hockeysäsongen jobbat som mental tränare för Borlänge Hockey, ett lag i landets tredje division.

Laget nådde sitt bästa resultat på två decennier, men räckte inte hela vägen till avancemang.

Här nedan berättar han, ur sitt perspektiv, hur han upplevde säsongen som avslutades igår, den 15 april 2018.

Bakgrund:

Min coachingkarriär är ung, jag läste grundutbildningen 2015. Då jag tror mera på att låta karriären växa på omdömen från andra än att marknadsföra mig stenhårt, har jag ett ben kvar i mitt tidigare yrke som journalist.

I journalistrollen besökte jag Borlänge Hockey i samband med en träning i januari 2017. Laget hade vunnit grundserien före jul överlägset, men låg i botten av Allettan och förlorade mot lag de under hösten besegrat.

Efter att intervjuerna var gjorda pratade jag vidare med dåvarande tränaren Jeff Jakobs och sportchefen Mats Johansson.

”Det måste sitta här”, sa jag, och pekade på mitt huvud.

”Ett lag kan inte bli så mycket sämre på så kort tid.”

Tränaren och sportchefen höll med. När jag förklarade vilken utbildning jag hade och uttryckte att jag gärna hjälpte laget, svarade Jeff.

”Det låter väldigt intressant och jag ser gärna att du jobbar med laget. Men jag vill inte att du kommer in i nuläget. Det skulle ge signaler om att vi kört fast och inte har flera lösningar. Det skulle skapa mera oro. Men vi tror att vi har nycklarna att lösa situationen. Däremot kan vi diskutera vidare inför nästa säsong att ha dig med för att undvika en sådan här svacka.”

Laget ryckte upp sig under februari men var aldrig nära att nå kvalserien till Allsvenskan. Jeff Jakobs lämnade klubben för att bli tränare i Norge (där han förra veckan vann mästerskapet) och jag trodde att möjligheten var förbi.

Några veckor in i april hade Mats Johansson gjort klart med nya tränare, Dennis Hall och Mikael Andersson. På vinst och förlust ringde jag honom och hörde om intresset av mental coaching fortfarande fanns. Han diskuterade saken med tränarna och de bjöd in mig till ett möte.

Vi kom ganska snabbt överens om att testa en säsong med en kombination av teamcoaching och individuell coaching.

Uppstarten:

Under maj och juni hade jag uppstartssamtal individuellt med alla spelare och tränarna. De fick också skriva under en överenskommelse som såg ut som coachingöverenskommelserna brukar se ut, med tillägget att jag skulle rapportera till tränarna och sportchefen vilka ämnen vi pratade om under våra coachingsamtal. Samtalen innehöll inte så mycket coaching, men var väldigt givande intervjuer då jag fick veta vad spelarna individuellt önskade bli bättre på och de fick en bild av vad coaching är.

Vad som var intressant var att mer än halva truppen, 18 spelare, hoppades kunna ta ledande roller i laget. Ett tag var jag faktiskt orolig att det skulle leda till problem, men det skulle visa sig vara en obefogad oro. Spelarna har fått olika roller av tränarna för att göra laget så komplett som möjligt och de flesta har accepterat rollerna och blivit ledande i laget genom att utveckla sina spetsegenskaper.

Helgen före midsommar 2017 hade vi första gruppcoachingsamtalet. Vi pratade om målsättning inför säsongen. I de individuella samtalen kom det fram att alla utom ett par stycken tydligt uttalade att de ville spela på en högre nivå. Vissa hade det redan som ett mål, andra hade det som en dröm.

Coachingen handlade om hur man gör en vision eller en dröm till ett realistiskt mål, hur man gör målet mätbart och vilka delmål man ska ha längs vägen.

Arbetet var igång.

Hösten:

Det var många nya spelare i laget, det var nya tränare och det var ett nytt spelsystem. Att förvänta sig framgång på en gång när man bygger ett nytt lag är naivt.

Både försäsongen med träningsmatcher (augusti–september 2017) och grundserien (september–december 2017) följde samma mönster. Det började skakigt med flera förluster och inget vidare samspel för att sakta men säkert bli bättre.

Samtidigt som lagets spel successivt förbättrades fram till jul hade jag två–tre individuella coachingsamtal med alla spelare och de som hade tydliga detaljer som de ville bli bättre på, en tydlig agenda som vi säger i coachvärlden, lyckades också hitta lösningar på hur de skulle gå tillväga för att utvecklas i den riktning de ville.

Vi hade också ett par gruppsamtal, bland annat om vilka krav individerna kunde ställa på varandra inom gruppen. Oavsett om det är en grupp svetsare, akademiker eller idrottsmän kommer det alltid finnas olika personligheter i gruppen och även om gruppen har ett gemensamt mål så kommer individerna förespråka olika vägar till målet. Att gemensamt komma överens om en tydlig handlingsplan är viktigt för att nå resultat.

Laget slutade fyra i Hockeyettan Västra efter en stark avslutning och kvalificerade sig för Allettan Norra efter jul – det första delmålet var uppnått.

Våren:

Resultatet av hårt arbete med en tydlig spelidé och tydliga mål kom som ett brev på posten. Laget vann serien utan att egentligen vara hotat de sista veckorna av densamma – andra delmålet var uppnått.

Under den första månaden av Allettan blev också truppen i princip klar. Inom hockeyn är det alltid stor omsättning på spelare. När den stora flyttcirkusen drog igång i början av februari satt Borlänges ledning lugnt och tittade på. De spelare som tagit laget så långt skulle få förtroendet att försöka ta det sista steget genom kvalet också. Ingen spelare lämnade den sista månaden men en spelare lyftes in för att komplettera truppen precis före deadline för övergångar.

De spelare som kom in i truppen efter nyår fick ingen individuell coaching då jag och lagledningen gemensamt ansåg att processen att förändra något snarare kunde försämra än förbättra prestationen på kort sikt och det var kort tid kvar av säsongen. Däremot skulle jag finnas där som ett bollplank för de nya ifall några hjärnspöken dök upp.

Alla spelare som funnits med sedan hösten hade jag avslutande coachingsamtal med och efter att Allettan var färdigspelad hade vi också ett nytt gruppsamtal där gruppen satte upp mål för kvalspelet och genom öppna frågor gemensamt kom överens om vad som krävdes av gruppen tillsammans för att uppnå målen.

Kvalspelet:

Att avancera en serie i hockey är otroligt invecklat. Från Hockeyettan till allsvenskan ska du:

• Komma bland de fem första lagen i grundserien (det finns fyra grundserier: norra, östra, västra och södra). De 20 lag som lyckas med det delas upp i två serier, Allettan norra och södra.
• Komma bland de åtta bästa lagen i Allettan för att få spela play off (utslagsmatcher) i tre steg till kvalserien. Vinnarna av de båda serierna möts i en final, där segraren är klar för kvalserien medan förloraren går in i play off steg tre. Tvåorna och treorna i Allettan går in i play off steg 2.
• Komma bland de två bästa lagen i kvalserien som består av fyra lag från Hockeyettan och de två sista från allsvenskan.

Hockeyettanfinalen spelades mellan Borlänge och Huddinge i bäst av tre matcher. Det behövdes bara två. Laget gjorde precis vad som sagts när målsättningen för kvalspelet sattes upp och vann två raka – ännu ett delmål var uppnått.

Inför kvalserien visste alla att varje match skulle bli jämn och att det skulle krävas topprestationer av alla för att nå hela vägen till allsvenskan, vilket varit en dröm nio månader tidigare men som förvandlats till ett mätbart mål och nu var så nära att man kunde ta på det.

Under de tio omgångar som spelades på drygt tre veckor kämpade laget intensivt utifrån de riktlinjer som satts upp och hade möjlighet att nå målet fram till tio minuter återstod av den nionde matchen.

Så nära spel i landets näst högsta serie som Borlänge var den här säsongen har laget inte varit sedan seriesystemet gjordes om 19 år tidigare.

Coachingen under kvalserien bestod av att finnas tillgänglig när någon gick i en tankefälla och det blev ett par coachande samtal under de sista veckorna.

Sammanfattning:

I skrivande stund har varken utvärdering av coachingen eller lagets prestation hunnits med.

Jag själv har bara börjat tankearbetet kring mina teorier varför slutmålet inte nåddes, även om det var nära, och har ingen slutsats att komma med redan dagen efter kvalspelet avslutats.

Däremot har jag funderat mycket kring hur laget och dess individer utvecklats under de elva månader jag har haft förmånen att jobba med dem.

Den största delen i utvecklingen ligger såklart hos spelarna själva, deras vilja, engagemang och hårda arbete för att bli bättre och få spela på en högre nivå. Flera av dem kommer också nå en högre nivå i framtiden – det är jag övertygad om.

En annan stor del ligger i föreningens struktur i att våga involvera flera och dela upp ansvaret. Jag tror att tack vare Jesper Gillerås bidrag som fystränare, Adde Melins insatser som fysioterapeut och min del som mental tränare, så har tränarna fått mer tid och energi att lägga på det rent taktiska och spelmässiga kring vad som händer på isen under träningar och matcher.

Den kombinationen upplever jag har skapat ett framgångsrikt lag.

Några av ämnena jag coachat spelarna i är:

• Hur bryter jag min måltorka?
• Det går bra nu, hur ska jag göra för att go with the flow och inte sväva iväg?
• Hur ska jag göra för att våga fråga tränarna om min roll?
• Hur ska jag tänka inför match för att ha rätt nivå av anspänning?
• Jag har tankar och idéer men svårt att prata inför grupp, kan du hjälpa mig?
• Jag har varit skadad och vill snabbt tillbaka, hur ska jag tänka för att inte gå på för hårt med rehabträningen?
• När jag är inne på ett baklängesmål sitter det i skallen nästa byte och så hamnar jag i en ond spiral, hur kan jag bli bättre på att släppa det?

Individuella idrottare har länge jobbat med coacher som mentala tränare, men i lagidrott är det vanligare att jobba utan dessa. Istället har det historiskt sett plockats in idrottspsykologer som Rune Gustafsson och Kjell Enhager med flera när det har krisat.

Min slutsats är att det är samma princip inom företagsvärlden, idrottsvärlden och livet i stort. Så länge det går bra tänker väldigt få på coaching, men när allt rasar samman behövs vård i form av psykolog- eller terapeuthjälp. Den parallellen är lätt att dra.

Coaching hjälper till att förebygga innan det behöver gå så långt.