Landsting behöver industrin i kamp mot fetma

Industrin ska inte ses som en konkurrent till vården, utan ett komplement inom områden där sjukvården inte räcker till, skriver Erik Hemmingsson i ett debattinlägg i tidningen Dagens Medicin. Erik Hemmingsson arbetar själv för både industrin och i offentlig vård. Han är filosofie doktor vid överviktsenheten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och arbetar även halvtid som programansvarig på Itrim, ett företag inom viktminskningsbranschen. Förekomsten av fetma och dess följdsjukdomar ökar. Det finns i dag få tecken på att verkningsmekanismerna – för lite motion, för många kalorier – spontant kommer att försvinna. Detta har konsekvenser för både individer och samhälle. En studie från Landstingsförbundet 2003 visade att kostnaden för fetma och dess följdsjukdomar uppgick till 3,6 miljarder kronor per år. Nyligen presenterades en studie vid Lunds universitet, som visade att kostnaderna för otillräcklig fysisk aktivitet var 6 miljarder kronor per år. I takt med att nivåerna av fysisk aktivitet minskar och midjemåttet ökar får vi räkna med att kostnaderna stiger. Viktminskning, och därmed prevention av allvarligare sjukdom, är inte krångligt. Grunden är förbättrade kost- och motionsvanor, som även kan kompletteras med läkemedel eller kirurgi. Ofta räcker det med 5–10 procents viktminskning för att uppnå goda effekter, till exempel prevention av typ 2-diabetes. Förändring av kost- och motionsvanor tar dock tid. Det behövs två, tre år för att ha en vettig chans att hantera återfall och uppnå stabilitet. Därför bör insatser ske inom ramen för ett långsiktigt program. I dag finns det enbart ett fåtal överviktsenheter i landstingens regi, främst i storstäderna, som ägnar sig åt denna typ av verksamhet. Och de allra flesta som söker hjälp kan inte tas emot. Detta beror inte på avsaknad av effektiva metoder, utan på att landstingen inte prioriterat fetmabehandling. De flesta experter är överens om att det är kostnadseffektivt att arbeta förebyggande, det vill säga med förbättrad livsstil och viktminskning, innan diabetes och hjärt-kärlsjukdom debuterar. Landstinget har i dag bra strukturer för viktminskning genom läkemedel och operationer. Detta är en utmärkt hjälp för vissa. Men vi kan inte medicinera eller operera bort fetmaepidemin. Ungefär på samma sätt som att ösning av en läckande båt inte kommer att ge bra resultat förrän läckan är lagad. Stockholms läns landsting har nu satt målet att halvera antalet personer med fetma mellan 2003 och 2013, och föreslår att alla goda krafter samverkar. Bra. För att nå målet krävs samarbete med den kommersiella viktminskningsindustrin. Inte bara landstinget bör agera, utan även vårdcentraler, privatkliniker och företagshälsovården. Redan i dag finns möjlighet att slussa patienter vidare till seriösa aktörer som tillhandahåller långsiktiga program inom kost, motion och viktminskning. Industrin ska inte ses som en konkurrent till vården, utan ett komplement inom områden där sjukvården inte räcker till. Samarbetsformerna behöver struktureras, där den första utmaningen blir att kvalitetssäkra tillgängliga program. Nyligen tog Australien fram riktlinjer för viktminskningsindustrin. Lämpliga företag blir certifierade, och kan därmed ingå partnerskap med sjukvården. Något liknande detta skulle även kunna vara en modell för Sverige. En annan fråga är vilka som ska betala. Frågan är komplicerad. Men det är förhållandevis lätt att konstatera att i dag betalar alla för fetman och stillasittandet, främst genom onödigt höga kostnader för sjukvård och minskad produktion. För att dessa kostnader inte ska skena iväg ytterligare behövs mer samarbete med seriösa och kvalitetssäkrade kommersiella aktörer. Debattinlägget publicerades i Dagens Medicin 29/11-06. För kommentarer kontakta Erik Hemmingsson på 0707-552704