Skip to main content

Debattartikel: Sverige kan inte leva sitt eget juridiska liv när det gäller konkurser

Nyhet   •   Okt 28, 2016 16:34 CEST

Marie Karlsson-Tuula, professor i civilrätt, Handelshögskolan vid Karlstads universitet

Det pågår för närvarande en statlig utredning om en mer rationell konkurshan­tering. Tanken är att man ska renodla domstolarnas funktion åt en mer dömande verksamhet. Något som inte alls är en ny företeelse utan har varit ett led i dom­stolsverkets strategier under lång tid.


Till grund för utredningen ligger en rapport som Domstolsverket och Tillsynsmyndigheten i konkurs, kronofogden, lämnade 2013. Det är oklart hur och när utredningen kommer eller ska redovisas.

Vissa särskilt utvalda aktörer på marknaden såsom Rekon och Ackordscentralen har fått yttra sig över vissa frågor.

I rapporten som ligger till grund för utredningen har det föreslagits att vissa av domstolens arbetsuppgifter ska överföras från domstolarna till respektive till­synsmyndighet för handläggning där. Det framhålls dock att tingsrätten även fortsättningsvis ska fatta beslut om konkurs och förordna om att konkursförval­tare utses.

Konkursdomstolen ska också fortsättningsvis hantera tvistiga ford­ringar. När tingsrätten har kungjort beslutet om konkurs ska ärendet avslutas. Det fortsatta ansvaret flyttas sedan från tingsrätten till kronofogdemyndigheten. Det får till följd att kronofogden kommer att ansvara för akthållning och arkive­ring samt hanteringen av inbetalning och redovisning av avgifter och utbetalning av ersättning när staten ska stå för kostnader i konkursen.

Det obligatoriska edgångssammanträdet inför domstol avskaffas. Edgångs­plikten ersätts av en skyldighet för gäldenären att på heder och samvete skriftligen underteckna och bekräfta konkursbouppteckningens riktighet, inför konkursför­valtaren.

Om gäldenären eller annan vägrar att avlägga ed ska bouppteckningsed på begäran av förvaltaren, avläggas inför tingsrätten. Utöver förvaltaren ska även en borgenär och tillsynsmyndigheten kunna framställa en sådan begäran.

Om edgång ska avläggas i tingsrätten ska ett nytt ärende läggas upp som sedan avskrivs när eden är avlagd. Alla frågor om begränsning av uppgiftslämnarens rörelsefrihet såsom anmälningsplikt, reseförbud, hämtning och häktning prövas fortfarande av tingsrätten.

Huvuddelen av bevaknings- och anmärkningsförfarandet kommer att hante­ras av konkursförvaltaren istället för i tingsrätten. Förvaltaren ska således, efter hörande av tillsynsmyndigheten, fatta beslut om att bevaknings- och anmärk­ningsförfarande ska äga rum. Förvaltarens beslut ska inte kunna överklagas.

Kungörelser och underrättelser i samband med bevakning och anmärkningar ska hanteras av kronofogden. Tvister i anledning av gjorda bevakningar och an­märkningar ska avgöras slutligt av tingsrätten vid ett förlikningssammanträde.

Förvaltaren bör, innan fråga om förlikningssammanträde väcks vid tingsrätten, verka för att en borgenär justerar eller efterger en uppenbart felaktig bevakning. Beslut rörande entledigande av förvaltare och förordnande av ny förvaltare liksom medförvaltare ska fattas av tingsrätten.

Vid avslut i konkurs ska tillsynsmyndigheten vara behörig att fatta beslut i de konkurser i vilka myndigheten inte har någon erinran mot arvodesyrkandet. Det­samma ska gälla förskott på arvode.

I de fall tillsynsmyndigheten på någon grund ämnar föreslå en nedsättning av arvodet ska arvodesframställningen tillsammans med ett yttrande överlämnas till tingsrätten som beslutar om arvodet.

Avskrivningskonkurserna avslutas genom tillsynsmyndighetens avskrivnings­beslut och i utdelningskonkurserna uttalar sig tillsynsmyndigheten över slutre­dovisningen och fastställer utdelningsförslaget. Syftet med de förslagen är att man ska uppnå bibehållen rättssäkerhet, en snabbare hantering, ett mer enhetligt arbetssätt och minskade totalkostnader.

Vad får då detta, kraftigt utökade ansvar för tillsynsmyndigheten, för konse­kvenser? Tanken med dagens system är att tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över bland annat att konkursförvaltarna följer konkurslagens bestämmelser. En tillsynsmyndighet ska vara helt frånkopplad från någon direkt eller indirekt in­blandning i den verksamhet som ska granskas och granskningen ska ske på ett opartiskt och objektivt sätt.

En tillsynsmyndighet ska, enligt min mening, vara helt fristående för att kunna utöva tillsyn på ett rättssäkert och trovärdigt sätt.

Det faktum att det föreslås att tillsynsmyndigheten ska få ett kraftigt utökat ansvarsområde är unikt. I vart fall om man jämför med det förändringsarbete som pågår inom andra myndigheter. Dessa myndigheters utvecklingsarbete går ut på att centralisera och renodla och förtydliga.

En bärande förutsättning för ett välfungerande konkursinstitut är att institutet framförallt har borgenärernas för­troende såväl nationellt som internationellt. På flera rättsområden har det saknats ett internationellt förtroende. Ett exempel var handel med finansiella värdepap­per och valutor.

England var ett av de länder som inte ville handla med Sveriges finansiella instrument eftersom vi i Sverige inte kunde klargöra vad som gällde för det fall en av parterna i ett nettningavtal inledde företagsrekonstruktion eller försattes konkurs. Dessa oklarheter medförde att ny lagstiftning infördes i 5 kap. lagen om handel med finansiella instrument.

Internationellt sett är domstols inblandning i företagsrekonstruktioner och konkurser ett centralt inslag för rättssäkerheten. Ett sådant exempel utgör bland annat den federala konkursdomstolen i USA som är en specialdomstol.

Men även i närliggande länder inom EU har domstolen en viktig roll vid företagsrekon­struktion och konkurser. I Finland, för att ta ett exempel, har domstolen att sär­skilt pröva om de ekonomiska förutsättningarna föreligger för att företaget ska kunna återfå lönsamheten.

Det faktum att det föreslås att domstolens roll ska minska är, enligt min mening, ett sätt att undergräva rättssäkerheten och det finns en risk för att för­troendet för konkursinstitutet på sikt kommer att minska. Dessutom är det av största vikt att behålla den trepartskonstellation som i dag garanterar rättssä­kerheten – det vill säga domstol, konkursförvaltare och tillsynsmyndighet.

Eftersom vissa arbetsuppgifter läggs på förvaltaren istället för domstol måste det få till följd att konkursförvaltarna troligen behöver omorganisera sin verksamhet. Kostnadsbe­sparingarna kan i sammanhanget upplevas som ett nollsummespel.

Aktörerna på området måste agera kraftfullt och bestämt. Det går inte att Sverige lever sitt eget liv när det gäller hanteringen av företagsrekonstruktioner och konkurser. Jag hyser en stor förhoppning om att EU inför ett krav på domsto­lar som har domare med särskild kompetens för att handlägga dessa frågor.

Det är min innerliga förhoppning att det sker en harmonisering på insolvensområdet. Det skulle kunna förhindra att ett förslag som detta skulle få genomslagskraft.

Artikeln är publicerad i samarbete med Insolvensrättslig tidskrift och har varit publicerad i Dagens Juridik.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera