Idrottsskolan utmanar föreningsidrotten

Idrottsskolor är en verksamhet med målet att barn och unga ska få prova på olika idrotter och aktiviteter utan krav på tävling eller medlemskap i en idrottsförening. Men hur upplever barnen idrottsskolan? Når den sitt syfte att vara en kravlös och lekfull prova-på-idrottsverksamhet? I avhandlingen ”Det är halvidrott, kanske lite mer än halvidrott” undersöker Peter Carlman vid Karlstads universitet, hur synen på idrott som lek och idrott som tävling krockar, när ledare och barn tillsammans formar idrottsskolan.

Initiativet till idrottsskolan kom från staten och Riksidrottsförbundet mot bakgrund av att idrottsföreningarna tappar medlemmar och för att föreningsidrotten kritiserats för att bedriva en alltför tävlingsinriktad barn- och ungdomsidrott. Tanken är att idrottsskolan ska vara alternativ till den traditionella föreningsidrotten.

-Det finns nästan inga studier gjorda om idrottsskolor och hur barn upplever verksamheten. Idag tycks heller ingen riktigt veta hur många idrottsskolor som finns. På en del orter finns inga alls och hur idrottsskolorna är organiserade och vem som är ansvarig varierar kraftigt. Ibland är det ortens idrottsförening och dess ledare, ibland tillsammans med fritidshem och dess pedagoger, berättar Peter Carlman.

Idrottsskolorna är ofta till för barn upp till 11 år, men studien visar att de behövs även för äldre barn och unga som vill börja idrotta eller växla till en ny idrott. Det är något som kan vara svårt inom den vanliga föreningsidrotten.

Lek eller tävling?
I studien intervjuade Peter Carlman både ledare och barn, individuellt och i fokusgrupper, i tre skilda idrottsskolor.

-Många barn är nöjda med idrottsskolan och tycker att det är en kul stund, ett andningshål i vardagen och en chans att under lekfulla former prova på olika idrotter. Men det finns även en motstridig bild där barn upplever en mer prestationsbaserad atmosfär och en tyst rankning. Aktiviteterna beskrivs som mer tävlingsinriktade och allvarliga. Det får till följd att fler känner att idrottsskolan inte är till för dem. ”Skojtävlingar” förvandlas till mer allvarliga tävlingar enligt en rangordningslogik. Det blir helt enkelt en krock mellan två synsätt; en rolig prova-på-stund eller ”riktig idrott”.

Avhandlingen pekar på att när idrottsledare och barn agerar i motsättning till idrottsskolans syfte, misslyckas den med att erbjuda en inkluderande idrott för alla. Istället förstärks ojämlikheten mellan barn med idrottserfarenhet och de barn som provar på.

- Det är viktigt att vara medveten om hur olika synsätt kan utvecklas i praktiken, forma aktiviteterna och barnens upplevelser och delaktighet. Därför behövs ett bestämt syfte med verksamheten och en god förståelse för idrottsskolans syfte hos ledarna.

Studien visade även att frånvaron av organiserade tävlingar, mindre intensiva aktiviteter, större variation och frihet utmanar den traditionella synen på hur föreningsidrott för barn ska bedrivas och varför.

-Idrottsskolan fyller ett annat behov och för många barn är det ett roligare och friare sätt att idrotta än den traditionella föreningsidrotten. Här deltar det delvis andra barn, med andra idrottsbarndomar och en annan syn på idrott. Men det betyder också att idrottsskolan kanske inte fungerar som den sluss vidare till föreningsidrotten som tanken var från början, menar Peter Carlman.

Peter Carlman disputerade i pedagogiskt arbete och undervisar i idrottsvetenskap vid Karlstads universitet.

För mer information kontakta: Peter Carlman, Karlstads universitet, tel: 073-052 02 68, e-post: peter.carlman@kau.se