Och de utsatta blir ännu mer utsatta

Den sjunde april sker ett fruktansvärt terrordåd på Drottninggatan i Stockholm. Hela Sverige är i chock och rädslan sprider sig fort. Samtidigt växer det fram en rörelse av kärlek bland folket och Sergels torg fylls av blommor, tårar och vackra ord för att hylla och minnas de som gått bort. Folkets svar på dådet var kärlek och inte hat.

I efterdyningarna av opensthlm har dock hat och rädsla ännu en gång börjat gro, och flertalet riksdagspartier har redan gått ut med förslag på hårdare åtgärder för att verkställa utvisningsbeslut och se till att ingen kan leva dolt i Sverige. Förslagen är införande av fotbojor, fler förvarsplatser och utökade utlänningskontroller i landet. Allt detta just eftersom gärningsmannen hade fått ett avslag och valt att avvika från beslutet och leva som papperslös.

Det var dock inte en man som undvek sitt utvisningsbeslut, utan en sjuk man med vanföreställningar som genomförde terrordådet.

Att leva som papperslös i Sverige innebär en ständig skräck för att bli tagen och utvisad av polisen, att sakna de rättigheter som ens grannar åtnjuter, och att inte kunna tillgodose de få rättigheter en har. Att göra valet att avvika från ett utvisningsbeslut och leva i skräck och utan rättigheter betyder således att alternativet inte är ett reellt alternativ. Under åren har vi sett rapporter om papperslösa familjer som tvingas flytta runt på osäkra adresser, undviker kontakt med vården, och där barn missar sin skolgång på grund av rädsla.

Migrationsverket har även kritiserats efter en undersökning där bedömningen gjordes att över 40% av de granskade besluten vara bristfälliga i dess utredningar av asylsökandes skyddsskäl. Det innebär att det inte går att säkerställa individers och familjers säkerhet när de väl utvisats till länder de tidigare flytt ifrån. Är det dessa människor som ska behöva lida för en mans terrordåd?

Att ta hårdare grepp mot papperslösa är inte lösningen på problemet.

Martin Gohde, Läkare i Världen Skåne