Skip to main content

10 år efter Nobels fredspris

Nyhet   •   Dec 09, 2009 15:59 CET

Tio års kamp för tillgång till livsnödvändiga läkemedel

”Som ett erkännande av organisationens banbrytande humanitära arbete på flera kontinenter.” Så löd motiveringen när Läkare Utan Gränser 1999 tilldelades Nobels fredspris. Med hjälp av prispengarna skapades Accesskampanjen för tillgång till livsnödvändiga läkemedel.

Länge hade den internationella läkemedelsindustrin i det närmaste fria händer. Nästan alla läkemedel som togs fram var anpassade för den rika marknaden. Om människor i fattiga länder skulle få tillgång till behandlingen – eller vilka läkemedel som man över huvud taget hade behov av i utvecklingsländer – var ingenting som man tog hänsyn till.

Så är det inte längre. Tack vare det arbete som Läkare Utan Gränser och andra aktörer har lagt ner de senaste tio åren är det i dag nästan omöjligt att smyga med de globala orättvisorna när det gäller tillgång till behandling. Det konstaterar infektionsläkaren PehrOlov Pehrson, som på våren 2001 anställdes på Läkare Utan Gränser för att lansera Accesskampanjen i Sverige.

–Det finns fortfarande många hinder för att alla människor ska ha tillgång till den behandling som de är i behov av. Men frågan om individens rätt till behandling, i förhållande till läkemedelsbolagens rätt till vinst, är en fråga som man inte längre kommer undan utan som numera diskuteras på högsta nivå inom FN och WTO.

Den här medvetenheten har också lett till konkreta förändringar, fortsätter han. Till exempel var det bara några tusen människor som hade tillgång till antiretroviral behandling mot hiv 2001. I dag är det miljontals. Det beror inte bara på vårt arbete, utan också på starka patientorganisationer och på att indiska företag lyckats pressa läkemedelspriserna med hjälp av generiska preparat. Men vårt arbete har definitivt bidragit.

Andra viktiga landvinningar sedan 1999 är den nya kombinationsbehandlingen mot malaria och att produktionen av det bästa läkemedlet mot sömnsjuka, som var på väg att helt försvinna från marknaden, har kunnat säkerställas, berättar han.

Några år efter att vi hade startat Accesskampanjen var vi med om att bilda den icke-vinstdrivande forskningsstiftelsen DNDi (Drugs for neglected diseases initiativs) som är inriktad på de allra mest försummade sjukdomarna så som chagas sjukdom, kala azar och sömnsjuka. Det är tack vare det initiativet som vi i dag för första gången på 25 år har en ny kombinationsbehandling för sömnsjuka

Att Läkare Utan Gränser i samband med Nobelpriset valde att satsa på tillgång till läkemedel berodde på den brutala verkligheten i fält. Varje dag konfronterades organisationens personal med patienter som led av behandlingsbara sjukdomar men som dog eftersom medicinerna var för dyra. Med patienter som hade tropiska sjukdomar där medicinerna var gamla och ineffektiva, ibland till och med giftiga. Eller med patienter vars sjukdomar de helt enkelt inte kunde diagnostisera, eftersom de diagnosmetoder som fanns tillgängliga inte var tillräckligt förfinade.

En avgörande orsak till att världen ser ut på det här sättet är den rådande patenträtten. Det så kallade TRIPS-avtalet, som reglerar patenträtten, har förstärkt ett system för forskning och utveckling som bygger på företagens möjlighet att få monopol genom patent. Att satsa på ett läkemedel, ett vaccin eller en diagnostiseringsmetod som inte beräknas ge några kommersiella vinster är av den anledningen sällan ett alternativ för bolagen.

För att råda bot på denna obalans måste kostnaderna för forskning och utveckling separeras från priset på läkemedlen, menar Läkare Utan Gränser. Ett sätt att lösa detta är så kallade patentpooler, som innebär att patenten mot en skälig avgift kan användas av andra än den ursprungliga patentägaren. Ett annat sätt är att inrätta nya finansieringsmekanismer, som till exempel prisfonder. Vid en tillräckligt hög prissumma skulle läkemedelsbolag och forskningsinstitut få tillbaka kostnaden för utveckling och forskning, utan att behöva ta ut ett alltför högt pris på den färdiga produkten.

Vad har då hänt i Sverige sedan Accesskampanjen startade? Enligt PehrOlov Pehrson har intresset bland svenska politiker för vad Läkare Utan Gränser har att säga egentligen aldrig varit särskilt stort.

– Sverige har traditionellt en stark icke-medicinsk inriktning, där frågor som prevention väger tyngre än behandling. Inom Läkare Utan Gränser har vi alltid betonat att behandling också fungerar som prevention. En patient med malaria, hiv eller tuberkulos blir ju mindre smittsam eller inte smittsam över huvud taget om han eller hon får behandling. Ändå har vi haft svårt att få gehör bland politiker. Fast jag tycker ändå att vi har åstadkommit mycket under de här åren. Om vi inte hade gett en röst åt bristen på behandling hade ingen gjort det över huvud taget.

För mer information eller för intervjuer, vänligen, ring Frida Lagerholm, 070 923 18 72