Kallet är löneutvecklingens fiende

I Skolvärlden läser vi att ”Kvinnors löneutveckling släpar efter inom privat sektor”. Det visar sig enligt ny SCB-statistik att kvinnliga lärare har en sämre löneutveckling än manliga lärare inom den privata sektorn.

”Det är viktigt att uppmärksamma den här utvecklingen”, säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, till tidningen.

År 2005 tjänade kvinnliga grundskolelärare på privatsidan i genomsnitt 99,1 procent av sina manliga kollegors lön. Fem år senare är andelen nere i 97,4 procent. För kategorin ”gymnasielärare med flera” backade kvinnor från 98,8 procent av männens genomsnittliga lön till 96,7 procent inom den privata sektorn. Allt enligt statistik från SCB som Skolvärlden sammanställt.

”Det syns tydligt inom den privata sektorn. Vi har inte analyserat det, men det finns anledning att försöka se till att kvinnor har en löneutveckling som liknar männens”, säger Metta Fjelkner.

Ofta förs det fram som en förklaring till den dåliga löneutvecklingen inom bland annat läraryrket att när kvinnor kommer in så sjunker lön och status. Hur det egentligen ser ut är fortsatt föremål för diskussion, men klart är att löneutvecklingen i läraryrket ha varit mycket svag under lång tid.

Det finns de som försöker föra fram att exempelvis konkurrensutsättning ger en positiv påverkan på lönerna. I en rapport, som lyfts fram av Friskolornas Riksförbund,  från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) studeras vad som har hänt med sysselsättningen och de anställdas löner sedan avregleringen av den offentliga sektorn i början av nittiotalet och fram till år 2008.

En del kan tolkas som att det varit bra med konkurrensutsättning av skolan och lärarna med friskolereformen, men ändå har det tydligen inte gett högre löner för lärarna i friskolor och i synnerhet inte för kvinnorna.

Den som vill fördjupa sig mer om könsfördelningen i läraryrket finner mycket intressant att läsa på sajten ”Lärarnas historia”. Se exempelvis texten ”Läraryrket – ett kall?” av Sofia Persson.

Hon skriver att sedan 1990-talet har andelen kvinnor av nybörjarna på lärarutbildningar legat relativt konstant, i riksgenomsnitt runt 75 procent. Sofia Person påpekar också att:

”Läraryrket är ett av de yrken, som tillsammans med exempelvis prästens, läkarens, sjuksköterskans och socialarbetarens, traditionellt har räknats som ett kallyrke. Läraryrket betecknas fortfarande ofta som ”gränslöst” och många förutsätter ett särskilt engagemang som går utöver ett ”åtta till fem” åtagande. Varifrån kommer de ibland mycket höga förväntningarna på lärares engagemang?”

Hon frågar sig:

”Kan man kanske söka sig tillbaka i tiden för att/…/ låta historien spela rollen av en slags psykoanalys som kan belysa förträngda aspekter hos fenomenet?”

Under rubriken ”Att bli kallad till lärare” skriver Persson vidare:

”Allvaret i läraruppdraget kan knytas till den kallelsetanke som följt läraryrket under historiens gång. Kall syftar på föreställningar om att verka i enlighet med en (ödes)bestämd uppgift, att ställa sig i exempelvis Guds eller något högre syftes tjänst. Kalltermen kan även användas i mer sekulariserad form, och syftar då på altruistiskt agerande. I folkskolestadgorna användes termen ’kall’ om lärarnas uppdrag ända fram till slutet av 1950-talet.”

Nåväl, även om termen kall, eller kallelse, förpliktigar och visar vilket viktigt yrke det är, så finns det en baksida, som vi hoppas att läraryrket kan lämna. Hur rätt betala ett ”kall”? Kanske behöver det inte ens betalas rätt? Där kommer ju belöningen från ovan och då kan både löner och arbetsvillkor pressas betänkligt.

Ett av de många allvarliga fel som kommunpolitikerna och de kommunala förvaltningarna gjorde när de fick ta in lärarkåren på 1990-talet var nog också att de valde att se lärarna som en kår som hade en kallelse att undervisa – och inte tyckte det var så noga med lön och arbetsmiljö. Mycket av arbetet förutom undervisningen gjordes ju hemma.

Men i framtiden kan vi nog förvänta oss att lärare, såväl kvinnor som män, kommer att välja att lämna kallet hemma. Dagens unga vill ha meningsfull arbeten och viktiga arbetsuppgifter och här är läraryrket ett mycket attraktivt yrke. Men då måste också arbetsgivarna börja inse att de måste betala för att få de bäst lämpade. Även i friskolorna. Och även kvinnor.