Partierna måste ta ny ställning för skolan för att bryta dödläget

En av sommarens viktigaste texter om skolan ska vi inte låta falla i glömska. Därtill är den alltför viktig.

Bland det mest insiktsfulla som skrivits om skolan och lärarna är nämligen den debattartikel som publicerades i Göteborgs-Posten den 19 juli. Mitt under den tid då de flesta vilar sig i hängmattan och kopplar bort nyhetsflödet stod den där att läsa på debattasidan. Rubriken ” Skolreformer ska utvärderas – ny chans för skolan?” var kanske inte så uppseendeväckande. Däremot analysen och klarsyntheten.

Artikelförfattaren är Anders Gentzel, fd rektor för Uvengymnasiet, lyfter helt enkelt fram problemet med svenska skolan och att det inte satsas tillräckligt på vare sig lärarna eller kunskapsuppdraget. Men dessutom tar han det hela ett steg längre och lägger ansvaret just där det hör hemma. Nämligen hos de två stora partierna i den svenska riksdagen och därmed i svensk politik.

Alltså hos moderaterna och socialdemokraterna. De förstnämda bärande i den sittande regeringen, de sistnämnda bärande i oppositionen, och därtill ansvariga för svensk skola under mycket lång tid.

Och båda har varit djupt inblandade i de stora beslut som påverkat den svenska skolan, såsom kommunalisering utan kontroll och friskolereform utan kontroll.

Alla som bryr sig om den svenska skolan bör läsa slutstyckena i denna debattartikel noggrant och utkräva ansvar. Så här avslutar Anders Gentzel sin text där han kräver att M och S måste ta ny ställning i skolan:

”Almedalsveckans partiledartal inger inte mycket hopp för skolan, trots att utbildningen av barn och ungdomar är en ödesfråga för Sverige. Moderaterna har i stort lämnat över alla utbildningsfrågor till Jan Björklund. Moderaternas, numera passiva politik, består av skattesänkningar som förstås inte ger staten ökade möjligheter att göra olika, välbehövliga satsningar på skolan.

Socialdemokraterna belastas av Göran Perssons beslut 1989 att kommunalisera skolan. Det faktum att det var en socialdemokratisk regering som drev kommunaliseringen, till det vi har idag, förlamar sossarnas skolpolitik och skymmer sikten för de faktiska förhållandena.

Det räcker inte längre att skylla på kommunerna när det gäller skolans utveckling. Något av de två stora partierna i svensk politik måste ta ny ställning för att dödläget ska brytas.”