Ställer sig egot i vägen för kunskapen?

Forskare hävdar att vår tids unga fostras in i en narcissistisk tidsålder. Det har fått Dagens Nyheter att i sin Söndagsbilaga borra djupare i tidsandan, skolans utveckling och fundera kring vad som pågår. Det gör man i en lång, välskriven och synnerligen intressant artikel, ”När egot tar examen”  av Ana Udovic.

Den kommer garanterat diskuteras och uppmärksammas. Och den gör att man som läsare funderar över hur påverkas skolan av det individcentrerade framgångsfokuserade samhälle som vi nog alla ser växa fram?

I början av sin text beskriver Udovic en skämtteckning: ”’Kan du förklara dessa dåliga betyg!?’ frågar den ilskna föräldern sitt barn i den första rutan. Året är 1969. I nästa ruta är året 2009 och föräldern står och gapar exakt samma sak, ”kan du förklara dessa dåliga betyg!?” – men den här gången är det läraren föräldern skriker åt.”

Hon berättar sedan hur elever anmäler lärare till Barn och Elevombudsmannen för att de känner sig kränkta då de fått ”alltför lågt betyg eller inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ’dålig stämning’.”

I artikeln ställs frågan:

”Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?”

Det kanske kan var en liten pusselbit för att kunna förstå Sverige problem vad gäller kunskapsnivå och betygsinflation?

En lärare som intervjuas är Elisabet Börjesson Therstam, lärare i frans­ka och svenska på Nacka gymnasium:

”Vi har i dag fler och fler elever som ifrågasätter när de får ett visst betyg, eftersom de upplever att det står skrivet i pannan att de är MVG-elever. De kommer och säger att de inte är nöjda, att de vill ha en betygsdiskussion. De har en bild av att allt ska vara bekräftande, mysigt, roligt och bra, att de själva ska godkänna sina betyg, ungefär som när man trycker på ”gilla”-knappen på Facebook. Då blir det problem – eftersom skolan är en myndighet som sätter betyg.”

”Skolan kan inte bekräfta elevernas egna skapade bilder av sig själva. Den måste ibland säga något annat, som: ”Du når inte målen” eller ”Du uppfyller inte kriterierna för ett visst betyg”. När eleverna börjar inse att det inte går att diskutera, kommer det ibland mejl eller telefonsamtal från föräldrarna.”

En av flera forskare som intervjuas i artikeln är Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi. Han menar att:

”Skolan har gett upp lite av det pedagogiska, lärande ansvaret, till förmån för personlighetsutvecklande. I stället för att träna elever i minnesteknik och lära dem kunskaper de har användning för ger man kurser i social intelligens eller i entreprenörskap och innovationstänkande. Det är svårreglerade områden som kräver specifik kompetens. Man har tvingat in lärare i något de inte har förmågan att utföra. Lärare är utbildade i att lära ut, inte att vara reservföräldrar.”

Psykologen, psykoanalytikern och psykoterapeuten Lena Teurnell påpekar att små barn utgår från sig själva, sina egna behov och önskningar, något som ofta återkommer i tonåren.

”Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ.”

”Att försöka skrämma lärare från att ge låga betyg genom att anmäla dem för kränkning kan vara en typisk strategi för en patologisk narcissist. Både försöket till maktövertaget och förhållningssättet, att räkna med att få beröm oavsett vad man gjort, är narcissistiska idéer.”

Ytterligare frågor som infinner sig är:

Kan skolan utgöra ett värn mot den självcentrerade samhällstrenden? Hur ska skolan i så fall kunna vara en fristad i narcissismens tidsålder?

Och är det lärarna som ska vara det motstånd och den inspiration som gör att en ung människa växer, när föräldrar och vuxenvärld försöker curla fram de unga generationen? Är det lärarna som ska kompensera för ett samhälle på villovägar?