Bättre grundskola kräver bättre löner

Med anledning av att den svenska grundskolan fyller 50 år i år skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner att uppdraget att bli folkets skola på riktigt kvarstår.

Den svenska grundskolan blir 50 år i år. Det skall firas, men också granskas. Har det blivit en folkets skola? Har grundskolan levt upp till alla förväntningar? Om inte, varför?

Ambitionerna med grundskolan var och är rätt. Men vad görs åt det faktum att cirka tolv procent av varje årskull elever går ut grundskolan med ofullständiga betyg? Det måste vi våga tala mer om.

Den svenska skolan måste bli nationellt likvärdig mer likvärdig, vilket inte betyder mer likformig. För att få en riktigt bra skola måste arbetsmiljön för både lärare och elever förbättras. Idag ökar segregationen och likvärdigheten minskar. Jag vill se en skola där alla elever möts och — inte minst viktigt — där alla elever ges möjlighet att nå sin fulla potential Allt ifrån de som med stor lätthet tar åt sig kunskapen till de som av olika skäl har stora problem med inlärningen.

För alla skall få en optimal skolgång, krävs det bland annat mindre grupper, behöriga lärare och möjlighet för eleverna att få den stödundervisning som lärarna anser vara nödvändig. Nyligen visade Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, att elever som går i mindre klasser på mellanstadiet har bättre skolresultat än de som går i större. Andra studier pekar på att gruppers storlek har stor betydelse för skolresultaten för elever med svårigheter i skolan.

Detta är mycket intressant därför att inte minst kommunpolitiker ofta hävdar att gruppstorlekarna inte spelar någon roll, bara man har skickliga lärare. Jag vill påstå att gruppstorlekar visst spelar roll. Var och en som vistas med en grupp barn några timmar vet hur svårt det är att hinna med alla.

Börja med att testa hur långa barnkalas ni klarar av och med hur många barn på kalaset. Det spelar stor roll om man bjuder 20 eller 30 barn. Den som inte provat bör göra det innan man uttalar sig. Och — man får bara vara en vuxen åt gången!

Lärarna behöver förbereda varje lektion de skall ha med sina elever och de behöver efterarbeta varje lektion. Dokumentera, bedöma, komma med åtgärdsförslag, rätta prov, hjälpa varje elev och så vidare. I Danmark finns ett system där man tar hänsyn till vilka olika arbetsuppgifter man som lärare har. I Sverige finns det anledning att titta på det.

Grundskolan fyller således 50 år. Uppdraget att bli folkets skola på riktigt kvarstår. Det som dessutom hänt under den omdaning som skolan varit med om är att i takt med att skolan verkligen skulle bli för alla i nio år, har läraryrkets status lönemässigt sjunkit.

Kan detta verkligen vara avsikten hos de gamla skolfäderna att lärarnas löner skulle försämras i jämförelse med de flesta andra gruppers?

Jämför med sjukvården! I takt med att sjukvården utvecklats i Sverige har man inte sänkt läkares löner jämfört med andra. Och sjuksköterskorna har inte fått minskad lön i takt med att deras ansvar har ökat.

Det är en bakgrund till vårt krav att vägen mot att återställa läraryrkets löneläge gentemot andra måste påbörjas. Målet är att lärare ska ha 10 000 konor mer. Det är vad man har förlorat i löneutveckling.

Enligt gällande avtal med Sveriges Kommuner och Landsting ska resultatet av lärarnas jobb också resultera i högre lön än det garanterade löneutfallet. Men det visar det sig att det inte spelar någon roll hur bra en lärare gör ifrån sig. Det finns ingen koppling mellan resultat och löneutfall. Vi är mitt i en avtalsrörelse och jag är bekymrad och frågar mig om kommunerna ska mäkta med att satsa på lärarnas löner och arbetsförhållanden, så som är nödvändigt?

För att det ska ske något riktigt radikalt med lärarnas löner så krävs det att staten tar sitt ansvar för skolan. Alltfler börjar nu resa kraven på att en nationell skola också kräver ett nationellt statligt ansvarstagande. Det är ett rimligt krav menar vi i Lärarnas Riksförbund. Vi arbetar för en skola i nationens intresse.

Metta Fjelkner