Individuella löner underkänns av lärarna

Samtidigt som årets lönerörelse pågår och lärarna kräver att få mer än andra visar det sig att de individuella lönesystemen är på väg att förlora allt förtroende i lärarkåren. Istället för individuella löner vill många lärare ha en återgång till ett tarifflönesystem där godtycket i alla fall är reglerat. Det skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner på Aftonbladet.se.

Motionerna som kräver en återgång till tarifflöner kommer från storstad och landsbygd, från norr och från söder. De säger i klartext att det individuella lönesystemet inte fungerar. Främsta argumentet för att man vill ha någon form av tarifflönesystem, är att lärare ändå lönesätts gruppvis. Detta är ett underkännande av arbetsgivarens förmåga — och kanske även vilja — att lönesätta individer.

Lärarnas Riksförbund har i en enkätundersökning fått svar från 1 580 lärare i svenska grund- och gymnasieskolan på frågor om hur de lönesätts och vilka samband de ser mellan sina egna prestationer och sin lön. Det visar sig bland annat att:

6 av 10 lärare inte fått något besök av lönesättande chef när de undervisar. 7 av 10 lärare uppger att de under detta läsår inte har haft något samtal med sin rektor om sina elevers resultatutveckling. Var tredje lärare har blivit lönesatt utan att ett lönesamtal har ägt rum. 2 av 3 lärare inte ser något samband mellan hur de utför sitt lärararbete och hur de lönesätts.

Resultaten i undersökningen är ännu ett tydligt förkastande av hur lönesättningen av Sveriges lärare fungerar. De senaste årtiondena har löneutvecklingen för lärare i grund- och gymnasieskolan halkat efter andra yrkesgruppers, trots att lärares ansvar har utvidgats och antalet arbetsuppgifter utöver undervisningen ökat kraftigt.

Det utökade samhällsuppdrag som lärarna getts har följts av politiska uttalanden om att lärarnas löner måste öka i takt med det ökade ansvaret. Men istället använder många arbetsgivare lönesättningen för att utjämna löneskillnader mellan grupper och individer. De centralt avtalade kollektiva lägsta utfallsnivåerna bli tak i de lokala löneförhandlingarna.

Det som borde vara själva grunden för den individuella lönesättningen, det vill säga hur läraren utför sitt lärararbete, bryr sig arbetsgivaren och chefer i skolan mycket lite om vid lönesättningen.

Med tanke på att många lärare avvisar dagens system föreslår vi att:

• En lägsta lön bör skyndsamt införas för legitimerade lärare. Lönenivån ska ligga 10 000 kr högre än idag och vara differentierad utifrån utbildningens inriktning och längd. Ett kännetecken för länder som lyfter sig över godkänd nivå är signifikant höga ingångslöner.
• Karriärsteg för lärare inrättas med tydliga kopplingar till ansvarsfunktioner och med garantier om löneökningar om minst 25 %.
• Lönesystem ska införas som garanterar lärare en löneutveckling under hela yrkeslivet. Idag har lärare en löneutveckling från 21 500 kronor till 29 000 kronor under hela sitt yrkesliv.
• Löneavtal ska utformas på ett tydligare sätt med bland annat krav på obligatoriska lönesamtal. Dessutom måste lönesättande chefer själva besöka lärarna i undervisningen. Vi behöver en annan attityd hos lönesättande chefer.

En annan konstruktion av den offentliga sektorns löneavtal bör övervägas, där kopplingen till "märket" och utfallskonstruktioner inte kan fungera på samma sätt som inom den marknadsutsatta privata sektorn.

Vid kongressen 1992 gavs den dåvarande förbundsledningen uppdrag att verka för ett individuellt och differentierat lönesystem. Det var alltså LR som ensamt tog det initiativet, välkomnat hos arbetsgivarna men inte i övriga lärarfack. Det är därför med sorg jag under de gånga åren konstaterar att just de lärare som var mest innovativa i lönefrågan 1992, är de som fått den allra sämsta utdelningen.

Nu måste det vara slut på den period då lärare i grundskolan och gymnasiet ska ha den sämsta löneutvecklingen. Lärarnas Riksförbunds kongress 2012 är istället början på lärarnas återupprättade löneläge. Något annat är inte möjligt.

Metta Fjelkner