Skolfiaskot får inte bli ett tabu

Ansvariga politiker och skolhuvudmän måste börja betrakta skolan som en nationell angelägenhet och se till att alla elever - oavsett från vilken socialklass, utbildningsbakgrund eller etnisk bakgrund de kommer från - har samma chans att klara sig i skolan.

Men kunskapsklyftorna ökar i stället och den svenska skolan riskerar att segregeras ytterligare. Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste eleverna har ökat med 30 procent mellan 1999 och 2011. Elever födda utanför Norden har de lägsta kunskapsresultaten och här har skillnaderna nära fördubblats. Skillnaderna mellan kommunerna är mycket stora.

Att olikheterna ökar och den likvärdiga skolan undermineras bekräftas också av Skolverket. Vilken skola en elev går i spelar större roll i dag än för tjugo år sedan. Skolverket menar att det fria skolvalet bidragit till skillnaden. Men jag hävdar att problemet är att inte alla skolor håller samma höga kvalitet. Vi har tidigare visat att föräldrars utbildning avgör elevernas betyg. Rapporten "Rika barn lära bäst?" visar också att föräldrarnas inkomster avgör barnens betyg. Därmed har klassamhället klivit in i klassrummet.

De elever som slås ut riskerar att kosta samhället stora summor i utslagning. Skolans mål är att underlätta klassresor. Jag håller med utbildningsminister Jan Björklund om att "klassresan startar i klassrummet".

Men lösningen är att staten tar kommandot över resursfördelningen som nu sker i 290 olika kommuner på 290 olika sätt. Våra politiker måste se till att tillräckligt mycket resurser fördelas och styrs rätt.

Efter skolverkets och vår rapport kan vi inte längre blunda för faktum.

Den svenska skolan i dag lyckas inte integrera barn till lågutbildade invandrare. Tvärtom om cementeras klyftorna.

Jag förstår inte varför frågan om hur den svenska skolan misslyckats att ge invandrarbarn den utbildning de har rätt till och behöver för att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden, uppfattas som tabu. Jag menar tvärtom, att skollagens bestämmelser gäller i lika grad för alla elever antingen man är ett svenskfött barn med svenskfödda föräldrar eller om man är barn till föräldrar födda långt från Sverige och utan egentlig skolbakgrund. Det kan vara svårare för elever som kommer till Sverige utan att ha fått gå i skolan i hemlandet, utan att kunna tala svenska, jämfört med de elever som redan från sjuårsåldern har gått i skolan. Men alla barn i Sverige har samma rätt att nå kunskapsmålen i skolan.

Det finns till och med dem som säger att de elever som misslyckas är främst en liten grupp elever födda till exempel på Afrikas horn. De må vara så att elever med utländsk bakgrund från vissa områden och med föräldrar utan utbildningsbakgrund är de mest utsatta. Vi ska inte glömma att också andra bakgrundsfaktorer spelar roll för vilka förutsättningar ett barn har. Alltför ofta tycks dock ingen orka göra något för att barn med annan etnisk bakgrund ska klara skolan. Men i skollagen står det inget om att barn med viss etnisk eller social bakgrund ska offras!

Klarar vi inte av detta, hur ska vi då lyckas med den största utmaningen som Sverige står inför: integrationen och utanförskapet på arbetsmarknaden.

I partiledardebatten i söndagens Agenda saknade jag ett tydligt ställningstagande från partiledarna för dagens svenska skolbarn, deras rätt till kunskap oavsett var dessa skolbarn är födda eller vilka deras föräldrar är.

Det är inte rimligt att frågan om de mest utsatta barnens rätt till en bra skolgång är så politiskt laddad att bara Jimmie Åkesson känner sig manad.

Det finns andra lösningar och andra svar än Jimmie Åkessons alternativ - och Reinfeldt, Björklund, Hägglund, Lööf, Fridolin, Löfven och Sjöstedt är skyldiga dessa barn att gå in i den debatten - och presentera sina olika lösningar.

Om de inte inser att rätt resurser måste satsas på skolan kommer vi aldrig lyckas nå målet och uppfylla skollagens krav på en likvärdig och rättvis skola.

Metta Fjelkner ordförande för Lärarnas Riksförbund