Genovesemordet och utspädning av ansvar

Kitty Genovese var 28 år gammal då hon en tidig morgon år 1964 begav sig hemåt från sitt arbete på en bar i distriktet Queens i New York. Hon hade sin bostad i Kew Gardens, ett litet lugnt kvarter i Brooklyn och hon parkerade sin bil på en parkeringsplats i närheten av huset där hon bodde. När hon klev ut ur bilen för att vandra hem till sin lägenhet blev hon varse mannen som betraktade henne från andra sidan parkeringsplatsen och som började gå hastigt emot henne. Kitty Genovese ändrade riktning mot en telefonkiosk för att kontakta polisen. Hon hann dock aldrig fram utan blev upphunnen av mannen vid ett trafikljus. Kitty skrek besinningslöst när mannen började gå lös på henne med en kniv. Detta väckte människor i de näraliggande husen som gick fram till sina fönster för att se vad som stod på. Totalt 38 människor fick bevittna ett bestialiskt mord och lika många avstod från att tillkalla polis eller göra något annat för att avbryta det som skedde. Överfallet pågick under ett par minuter varefter gärningsmannen begav sig därifrån bara för att några minuter senare komma tillbaka och fortsätta sin brutala misshandel. Först fem minuter efter att gärningsmannen hade lämnat platsen för andra gången så ringde en granne efter polisen.

Detta fall väckte enorm uppmärksamhet i USA när det begav sig och föranledde en rad socialpsykologiska experiment av Bibi Latané och John Darley med syftet att förklara och förstå orsakerna bakom människors passivitet i närvaro av andra. Den vanligaste förklaringen till människors passivitet står att finna i att det sker ett slags utspädning av ansvar som i princip innebär att man antar att någon annan säkerligen redan tagit tag i problemet ifall det vore viktigt. Detta leder i praktiken på en arbetsplats till att potentiellt viktiga arbetsuppgifter blir liggande längre än nödvändigt då de introduceras eller presenteras inför en grupp, vilket skapar en onödig fördröjning som kan inverka negativt på det totala resultatet över tid. Vad kan man då göra för att minska sannolikheten för ansvarsutspädning? Som ledare bör man använda sig av tre övergripande metoder:

1. Prata och informera om vikten av att ta ansvar och tydliggör vilka normer och riktlinjer som ska gälla samt vad det konkret betyder att ta ansvar.
2. Skapa goda exempel genom att belöna och uppmuntra de som tagit ansvar. Berätta om dessa personers insatser inför andra och visa tacksamhet genom att erbjuda personer som tagit stort ansvar olika former av belöningar eller motprestationer mot deras goda insatser. Ingvar Kamprad, grundaren av IKEA, beskriver dessa människor, som han kallar för "Samhällsbärarna" såhär (Torekull, 1998): "Det handlar om de där människorna som oftast inte kom fram i rampljuset men som gjorde lite mer än sin plikt - som kände på låset en extra gång att dörren var stängd och ljuset släckt och sen en gång till på andra dörren som visserligen inte var deras sak...Samhällsbärarna tänker kreativt framåt - jag behövs nog i morgon fastän jag är ledig, jag går dit och kollar om jag kanske kan packa några paket. Inget samfund fungerar utan denna sorts individer och vi hade dem tidigt och har dem på alla nivåer, de oegennyttiga som ser till att saker fungerar..."
3. Se till att man som ledare själv inte är en av dem som ser till att urvattna ansvarstagandet. Föregå själv som gott exempel och se till att alltid ta ett väldigt stort ansvar genom att exempelvis ta sig an även jobbiga och tråkiga arbetsuppgifter.

Stefan Söderfjäll