​Snickra på ditt tal, inte bara på din veranda!

Snickra på ditt tal, inte bara på din veranda! Hur många program om talekonst finns det på tv, och hur många om snickeri? Ja, vi har väl alla sett Ernst Kirchsteiger lägga ut texten om den unika känslan att ha äggkartonger fastspikade i golvet.

– DET ÄR ETT SÅ ORGAAANISKT levande material och samtidigt får man massage under fotsulorna. Och vem kan ha missat när Arge Snickaren utan nåd ger någon chockterapi när de har snickrat sig rakt in i en depression och stundande skilsmässa.

– Du fattar väl att det här inte kommer att funka, du fattar väl det. Du offrar ditt äktenskap och samliv med Sussi bara för att försöker leka snickare. Lägg ner det här. NU!

Men vem har sett något tv-program om hur man talar inför folk? Ingen.

JAG FRAMFÖRDE DEN HÄR ÅSIKTEN på en fest, alltså om underskottet av talprogram, för några veckor sedan. Jag fick konstiga blickar från några som snackade om – husbyggarproblem förstås. En av killarna gav mig en mörk blick och tog en rejäl klunk till av bjudvinet för att skölja bort denna för honom värdelösa kunskap. Hade jag diskuterat om hur man bygger en veranda i tre plan hade han kanske bjudit mig på en slurk av vinet. Men ”ett tv-program om hur man snackar inför publik”?!

OM DEN KILLEN, mot förmodan, läser den här texten kan jag tala om för honom, och alla andra verandaexperter: Att hålla ett bra tal är lite som att bygga en veranda. Det är skräckinjagande och svårt på samma gång. Alla har vi väl varit på ett bröllop där det börjar vankas tal. Det är en stämning av skräck blandad med spänning.

Att vänta på bröllopstal är som de där naturprogrammen på tv där tigern ligger i det långa savanngräset och väntar på att den aningslösa vattenbuffeln ska komma tillräckligt nära.

Man vill slippase det försvarslösa djuret slitas i stycken av den kallt beräknande tigerhonan. Samma förlamande känsla får man när en oförberedd talare viskar till en bordsgranne ”det är väl bara att snacka om våra festliga minnen när vi var dyngraka i Åre”. Han vet inte då att verkligheten kommer att straffa honom – skoningslöst.

Plötsligt händer det som jag hoppas inte ska hända. Den viskande killen reser sig upp, han slår i lite för hårt i glaset. Det är dags för ett tal och talaren infriar publikens alla lågt ställda förväntningar. Starten är klassisk:

– EHH, JAG ÄR EGENTLIGEN INGEN TALARE, erkänner han.
Därefter gör han allt för att bevisa det. Han fnissar för sig själv när han ska berätta om något som borde vara hemligt, han harklar sig, glömmer bort, tar om samma anekdot några gånger. Vi får veta att ”brudgummen är världens skönaste kille”. Han talar om för brudparet att de är som ”gjorda för varandra”. Han avslutar med att önska brudparet lycka till på bröllopsresan till Teneriffa. Han antyder med en blinkning att det kommer att hända en del ”hyss” innan paret kan undkomma till solen. När talet äntligen har avstannat går det en lättnadens suck genom lokalen över att tortyren äntligen är över.

OK, NU KANSKE NI ÄR REJÄLT FÖRBANNADE PÅ MIG. Vad har den där fjantskribenten emot killar som inte kan hålla tal. Ingenting alls faktiskt. Jag är avundsjuk på alla dessa Ernst Kirchsteiger-kopior som kan snickra ihop en veranda utan att en gång slå sig i huvudet, att de kan måla om en herrgård med en hand bakbunden.

Det jag vill säga är att hålla ett tal, eller ge en presentation inför publik, är en konst och ett hantverk som kräver kunskap, ambition och hårt arbete, precis som att bygga en veranda. Men det finns en skillnad; att hålla trista, ogenomtänkta tal anses ok. Att bygga en sne veranda är en dödssynd som dömer dig till att i skam för evigt sitta fastsurrad vid en stol och se flimrande K-Rauta-reklam tills döden inträder.

TÄNK OM ARGE SNICKAREN eller Ernst skulle ge blanka fasen i att planera sina tv-program och byggprojekt. De skulle gå in och spika, blästra, hamra, mura, lite på måfå och fullständigt strunta i om huset var snett, att kallvattnet rann i varmvattenkranen, eller att skorstenen lutade betänkligt.

– Äh, gråt inte Sussi, det finns en viss charm med en sne skorsten i 45 grader, säger Arge Snickaren. Och Ernst K utbrister:

– Jag känner in kallvattnet, aj det är stekhett!

GE OSS ETT TV-PROGRAM OM HUR MAN TALAR INFÖR PUBLIK. Det skulle vara kul, intressant och massor av människor skulle lära sig något. Kanske vi i framtiden skulle slippa tal som startar med:

– Ehh, jag är egentligen ingen talare.

Författaren

Thomas Nygren är författare till Svenska för dig - Tala så att andra lyssnar, för årskurs 7-9.

Han skriver med humor, ger konkreta exempel och har en tydlig berättarröst. Hans ambition och förhoppning är att eleverna och lärarna ska tycka att det är kul och lärorikt att jobba med ”Tala så att andra lyssnar”. Thomas har en bakgrund som journalist och har jobbat som högstadielärare i tolv år.