Är det DO:s klapp på axeln du vill ha?

I dagarna påbörjade Diskrimineringsombudsmannen en granskning av 150 skolor i kampen mot mobbning. Granskningen innebär att skolorna ska redovisa sina likabehandlingsplaner och omfattar 150 slumpvist utvalda skolor, både kommunala och fristående, i 23 kommuner. Nyheten om granskning upplever vi stundtals leder till panik och aktiviteter som snabbt sätts in eller skrivs ned i plan för att verksamheten inte skall fällas, granskningen ses dessutom ofta som ett hot och som ett nödvändigt ont som ska genomföras, precis som planarbetet i sig.

Vi vill slå ett slag för att se en potentiell granskning som någonting positivt. Se en inspektion som en möjlighet att säkra barns rättigheter och inte som ett hot. Se det som en möjlighet att faktiskt få ett kvitto på att det just du gör i din vardag, i din skola, på din lektion, gör skillnad för eleverna eller som ett stöd i att se hur arbetet kan utvecklas och förbättras. Där barn har rättigheter har vi vuxna ett ansvar. Se granskningen som en möjlighet att ifrågasätta er bild av verksamheten och var medveten om att er verksamhet granskas varje dag, varje lektion, varje timme och minut av dem som den faktiskt är till för, nämligen av eleverna själva.
 
Planen, innehållande det förebyggande och främjande arbetet för likabehandling är inte till för en myndighet, den är ett redskap, ett verktyg för att verksamheten ska leverera bästa kvalitet genom att säkra att skolan låter alla elever få utveckla sin fulla potential i en trygg miljö fylld av respekt oavsett vem hen är. För tre år sedan visade inspektionen att 9/10 skolor brast i sitt ansvar och saknade en likabehandlingsplan som levde upp till lagens krav. Förra året kom det in ungefär fem anmälningar om dagen till DO/BEO. De vanligaste bristerna i planerna är att kartläggning inte är gjord eller inte utgår från verksamhetens specifika behov, att planen inte arbetats fram tillsammans med eleverna, att planen/planens innehåll inte är känd bland föräldrar till barn/elever på skolan, att planen inte är daterad och inte håller åtgärder för året, att det saknas rutiner för akuta åtgärder, att det inte tydligt framgår ansvarsfördelning mellan rektorn och annan personal, att planen omfattar flera verksamheter, att planen inte omfattar vare sig skollag eller diskrimineringslag och att det ofta saknas främjande insatser. Sammanfattningsvis visade granskningen då att om det fanns en plan så gjorde den ingen skillnad för eleverna.

All forskning om organisation, grupputveckling och lärande visar att trygghet, känsla av sammanhang, engagemang och respekt är förutsättningar för en god arbetsmiljö. Här brister många skolor idag. Det är viktigt att skapa en skolmiljö där elever har möjlighet att utveckla sina förmågor och intressen utan att bli begränsade av föreställningar om kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Det förutsätter en medvetenhet om normer och förhållningssätt.

Läroplanens inledande kapitel angår oss alla som arbetar i pedagogiska rum i möte med elever, oavsett ämne eller kursplan. Det handlar om att ha med sig ett normkritiskt förhållningssättet i allt som görs i verksamheten, och att alla arbetar förebyggande och främjande med frågor som rör likabehandling. Att se detta uppdrag som en del av det pedagogiska uppdraget. Att reflektera  över hur du som lärare framställer olika grupper, hur du fördelar ordet, hur du hanterar situationer som uppstår mellan elever, mellan lärare och elever, att fundera över vilka normer ditt läromedel förmedlar och hur du arbetar med att vidga elevernas perspektiv. Att fundera över vad du kan göra som lärare, i det lilla, i din vardag. Alla kan inte vara ute och stoppa diskriminering, trakasserier och mobbning i världen eller lokalt på gator och torg, men alla lärare kan ta ansvar för sin lektion. Reflektera över vad du gör under en dag för att arbeta främjande, vad du gör om något händer, om du kunde gjort något annorlunda för att det inte skulle ha hänt eller ska hända igen. Gör din egen granskning. Se det som en möjlighet, inte som ett hot. Och tillsammans i verksamheten sätter ni ihop er egna granskningar till er egen plan. Inte en pappersprodukt att visa upp om någon myndighet skulle komma att fråga, utan som ett redskap lika viktigt i det dagliga arbetet som penna, papper och läromedel.

Om du ger dig själv chansen till en stunds eftertanke tror vi du känner att det faktiskt inte är DO:s klapp på axeln du vill ha, utan det är en klapp eller en kram av eleven som du möter om tio år som säger ”på din lektion, där kunde jag vara mig själv och där kände jag mig trygg”.
 
Moa Hjertson
Kajsa Svaleryd
Beteendevetare och författare till böckerna Likabehandling i skola och förskola samt Likabehandling i arbetslivet, Liber AB.