Ska jag stanna, ska jag gå?

Ska jag stanna, ska jag gå? Många av oss har varit i nära relationer och ställt oss den frågan. Vi som varit där vet att svaret varierar kraftigt över tiden. Ibland, när det är balans i relationen (vilket det efter en tid kanske bara är en liten andel av tiden), känns det som självklart att stanna kvar. Sedan kommer vardagen ikapp och då vill vi gå, vi vet kanske till och med att det är bristande självrespekt att stanna, ändå gör vi det för vi älskar vår partner och hoppas på att det snart ska bli bättre igen. Så kan det hålla på i åratal. Nu ska vi ju inte ge råd som terapeuter, men som medmänniskor kan vi ju göra det. Då är mitt råd: ta reda på vad du VILL. Ibland startar den inventeringen med att försöka ta reda på VEM du, och DINA egna glädjeämnen i livet är. Många som sitter fast i frågeställningar av den här typen är vuxna barn till missbrukande föräldrar eller vårdnadshavare som på något sätt har varit mycket upptagna med sig själva. På så sätt formas barnets mönster till ett liv av anpassning till sin omgivning: Det är barnets bästa möjlighet att på något sätt få sina egna behov tillfredsställda. Det här mönstret fortgår sedan upp i vuxen ålder, och det finns en risk för att anpassningen blir så stor att de här vuxna barnen "raderar ut" sig själva.   Strax sätter jag, Gaya, mig i bilen för att hinna i tid till Radio Roslagen inför dagens direktsändning mellan klockan 8-9 som vi ägnar åt just de här frågeställningarna. Idag i samspråk med Helena Källström som är aktuell med sin nya bok: "I skuggan av livet". Ämnet vi hanterar brukar även kallas meberoende. Det går att lyssna på det inspelade radioprogrammet via web efter avslutad sändning.