Gör män våld på sig när de ska göra sig hörda i kvinnodominerade grupper?

Behöver män göra våld på sig för att fungera i kvinnodominerade grupper, och tvärt om? När ska vi lyckas tillvarata manligt och kvinnligt och skapa människogrupper? Är det verkligen gynnsamt att sätta likhetstecken mellan kvinnor och män i någon slags jämlikhetssträvan? Varför inte nöja sig med att manifestera människors lika värde, oavsett kön, ålder, hudfärg, sexuell läggning, religion och kultur?

Nedanstående text är ett utdrag ur boken ”Nu har det skrivits en bok om manligt, kvinnligt, mänskligt”. Vi kommer in i texten där en man har tagit sig an uppgiften i en styrelse för ett daghem där alla övriga ledamöter är kvinnor:

Sekreteraren hade fullt upp. Han insåg att vi snabbt blev klara med samtliga punkter på dagordningen, trots att vi genomförde arbetet på ett helt annat sätt än vad som brukar vara normen på ett mansdominerat möte. Hans uppsyn var snarast förvånad efteråt. Han kommenterade hur det faktiskt inte hade lämnats utrymme för något ”kackel” alls efter den inledande rundan, där alla deltagare fick ett par minuter var.

Senare kommenterade sekreteraren vårt arbetssätt i positiva ordalag. Han konstaterade att eftersom vi arbetar i cirklar så är det väldigt få beslut som behöver rivas upp.

Lennart bidrar med en kompletterande beskrivning av det feminina utifrån vad han kunnat iaktta inom försvaret:

Under en av mina kurser i KREOL, KREativa OLikheter, reagerade en ung kvinnlig fänrik starkt på att kvinnor ibland uttrycker sina behov indirekt t.ex. Är det inte varmt här? i stället för Det är varmt, kan vi inte öppna ett fönster? Fänriken, som var klädd i pansartruppernas kamouflagefärgade uniform, den så kallade lövhögen, hade en väldigt manlig framtoning. Hon hade i stort sett invändningar mot hela påståendet att det skulle finnas några könstypiska drag. Hon själv var minsann rak och klar som en karl, tyckte hon, och höll inte på med indirekt kommunikation fast hon var kvinna. Hennes aggressiva framtoning ledde till att viss sordin lades på lektionstimmen.

Senare på kvällen satt hela kursgruppen och småpratade i matsalen kring en smörgås och en öl. Vi var alla civilklädda. Den kvinnliga fänriken, som bar en blommig sommarklänning, satt uppkrupen i en fåtölj och hon var vacker som en dag. Alla mådde bra och var nöjda med dagen, men lite trötta. Många gäspade, då säger plötsligt fänriken: Undrar om de stänger någon gång på det här stället?

Efter en kort tystnad under vilken gruppen tog in vem som hade yttrat sig började den ena efter den andra att skratta. Den enda som inte fattade någonting till en början var fänriken. Till slut förstod även hon och blev helt röd i ansiktet. Dagen efter berättade fänriken att hon hade lärt sig något nytt kvällen innan, nämligen att även hon, någonstans därinne, var kvinna.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas och Lennart Lindéns bok ”Nu har det skrivits en bok om kvinnligt, manligt, mänskligt” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com  och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs coach- och terapeututbildningar, www.lifecap.se

Lifecap AB