Vi gör sådant som inte är bra för oss och låter bli att göra sådant som är bra, varför?

Har du lagt märke till den där lilla rösten, den som talar till dig inne i ditt huvud? Rösten som ifrågasätter om det du läser nu stämmer. Det är egot som talar. Tyvärr är det svårt  att bli medveten om vad egot faktiskt säger till oss, många gånger har programmeringen av egot skett så tidigt att vi glömt händelsen som gett upphov till att vi ser på tillvaron, och på oss själva, så som vi gör. 

Nedanstående text är ett utdrag ur Gaya Pienitzkas bok ”Insikter om inre ledarskap”: 

Jag hade en klient som kallades lat av omgivningen och som själv tyckte att han var väl bekväm. Han hade svårt att förstå varför han inte aktiverade sig, varken i ett vettigt arbete eller i motion. Han blev sittande trots han hade kunskap om att han egentligen bara förstörde för sig själv med sin lathet. Klienten ville verkligen komma tillrätta med sitt beteende för han var utless på sin egen självdestruktivitet och på att hans beteende saboterade hans relationer.

Vi gjorde en regression och klienten själv föreslog att vi skulle göra ett besök i historien, närmare bestämt vid tretton års ålder. Han hade själv inte någon aning om varför han ville besöka just den tiden. Vi tog oss dit och mötte en kille som var sorgsen och fet och som inte deltog i skolgymnastiken. Den trettonåringen visste inte varför han inte deltog, han hade ingen aning om vad som gjorde att han förhöll sig passiv, så vi beslöt oss för att söka svaret ännu tidigare i klientens barndom.

Det resulterade i att vi stötte på en glad nioårig kille. Han var i skolan och han var stolt över att han hade tagit hem sina läxböcker i matematik och ansträngt sig för att lösa alla uppgifter som ingick i läxan som skulle redovisas denna skoldag.

Den glada killen satt förväntansfull i sin bänk när matematiklektionen inleddes, när den avslutades var han arg och ledsen och fast besluten att aldrig mer anstränga sig. När pojken stolt skulle redovisa sina uppgifter hann han knappt öppna munnen innan lärarinnan gjorde narr av honom inför hela klassen, hon hånade honom och upplyste högljutt om att han var helt värdelös, samtidigt som hon slog honom i huvudet med skrivhäftet som innehöll pojkens lösning på läxuppgiften. Pojken kände sig förnedrad, arg och ledsen, det var tungt att gå till skolan nästa dag, men efter en tid berättade han historien om vad som hänt skrattande. Han hade förträngt hur hånad han känt sig och gjorde nu narr av sig själv genom att skratta åt en djupt tragisk händelse. Han skrattade åt och lät andra skratta åt en händelse som snarare borde beskrivas som ett trauma som en nioårig pojke utsatts för än som en lustig historia. Historien föll snart i glömska och först fyrtio år senare aktiverades minnet av den igen. Den här gången arbetade den vuxna mannen med att hitta motivation att leva, och med två egna barn kunde han nu se vilken tragisk episod det verkligen var. Minnet av det oerhört starka beslutet om att aldrig mer anstränga sig kom upp till ytan och mannen insåg att detta beslut hade styrt hans liv ända fram till denna dag, och helt utan att han varit medveten om det.

Mannen insåg att redan när han var tretton år hade nioåringens beslut att inte anstränga sig lett till att han tagit avstånd från gemenskapen genom att inte delta i skolgymnastiken, han hade ju bestämt sig för att inte anstränga sig, och speciellt inte om en lärare tyckte att han borde göra det. Han hade en stark känsla av att det aldrig kunde komma något gott ut av att göra sitt bästa i skolan. Beslutet var fast förankrat och vid en inventering av sitt femtioåriga liv kunde mannen konstatera att beslutet som fattades av en nioåring hade fått ödesdigra konsekvenser för honom ända in i vuxenlivet. Nu fanns äntligen en medvetenhet om beslutet och en möjlighet att ompröva det.

Den femtioåriga mannen hade ett ego som ständigt upprepade att det inte är någon idé att anstränga sig. Det är inte lätt att, vid femtio års ålder, förändra en sanning som tog form fyrtioett år tidigare, en tanke som invaderat hjärnan och som blivit till en sanning, men det går. Det som krävs är en vilja till förändring och ett beslut om att ständigt ha egot, som hela tiden försöker återupprätta den gamla ”sanningen”, under uppsikt. Varje gång den avslöjade falska sanningen försöker ta över igen behöver den nya, mer konstruktiva bilden presenteras på nytt för egot.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas bok ”insikter om inre ledarskap” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs terapeututbildningar.

Lifecap AB