​Törnrosalandet håller på att vakna ur sin sömn

Det var en gång ett litet kungarike i norr. Tack vare hårt arbete, utbildning och ett pragmatiskt styre hade landet klarat sig undan krig och byggt upp en bra tillvaro för de flesta av sina invånare. Landet gick vidare i med att bygga allianser och blev för tjugo år sedan med i en klubb av länder för att ytterligare öka livskvaliteten hos befolkningen. Ny teknik krympte omvärlden, resor och varor från fjärran länder blev billiga och enkla att köpa. Invånarna i det lilla landet trodde att eftersom de levde i det bästa landet, ville nu alla andra bli som de. Att människor skulle vilja ha det på annat sätt var orimligt, bara man fick till ett samtal så skulle de förstå hur bra de skulle få det om de slutade med det de höll på med och började se saker på samma sätt som människorna i dt lilla landet i norr.

Så de åkte runt och pratade och pratade, fast förvissade i tron att allt bara skulle bli bättre. Och eftersom alla problem var på väg att försvinna kunde landet avveckla sin armé, minska poliskåren och spara in pengar på tull och rättsväsende. För snart skulle alla vara glada och ingen skulle behöva dessa medeltida funktioner.

I Törnrosalandet var det dock vissa medeltida funktioner som inte gick att avskaffa. En av dessa var medborgarnas behov av att äta mat, och därför fanns det på många håll, nästan i varje ort, en eller flera affärer som sålde mat. I mataffären handlade människor mat, i allt högre utsträckning skulle just maten vara närproducerad och gärna ekologisk. Trots att det lilla landet var öppet och tolerant. Men mataffären var även skådeplats för en ökande ström brottslingar. Människor som upptäckt att det var bättre att bara ta det man ville ha, varor eller pengar. Om någon sa till gick det bra att hota de som jobbade i butiken, det var lätt gjort eftersom det bara krävdes några knappningar på telefonen för att ta reda på var någon bodde och var barnen gick i skolan.

De få poliser som fanns kvar gjorde sitt bästa, haffade skurkarna. Om de som jobbade i butiken hade fångat en snattare kunde dock dröja upp till fyra, fem timmar innan polisen kom. Timmar då butiken fick bevaka den fångade till en kostnad av minst trehundra kronor i timmen. Efter att polisen hämtat skurken burkade det inte hända så mycket. Utredare och åklagare hade byggt upp en rutin som gick ut på att alla brott som bara gav böter brydde man sig inte om. Om brottet i butik gav lägre straff än andra brott som skurken gjort kom det inte med. Om sedan det andra brottet inte ledde till fällande dom var brottet i butik bortglömt. Skurkarna lärde sig detta och insåg att brott i butik var okej att göra. Och det gjorde de. Ofta och regelbundet, ibland dagligen.

Men något började hända, kanske var det insikten om att det inte gick att ha en helt öppen famn mot omvärlden, kanske var det terrorattentat i länder nära Törnrosalandet som fick medborgarna och till sist de styrande att inse att vi behöver kontroll av att lagar och regler gäller. Sakta började Törnroslandet att vakna ur sin tjugoåriga sömn och yrvaket notera att det fanns fullt med luckor landet som behövde bli tilltäppta för att samhällskontraktet skulle fortsätta gälla. Även brott som ”bara” leder till böter är ett brott. Men att döma någon till böter som redan har 100 bötesdomar och inga pengar är utan mening. När nu landet börjar vakna ur sin långa sömn, full av kraft är det dags att göra en översyn av hanteringen av de många brotten, hur de ska bekämpas och vilka påföljder det ska bli. Den som inte följer lagen måste märka av det.

Pär Bygdeson

Vd, Livsmedelshandlarna