#iniskogendagar - matbrist och överflöd

”Trots det klara vädret och de längre dagarna stannar Eva och jag inomhus. Timme efter timme sitter vi vid bordet vid det fönster som är vår enda källa till ljus. Till frukost delar vi en kopp ris, äter det inte för att vi är hungriga utan av gammal vana. Lunchen är en halv burk hemkonserverad frukt, middagen är en skål bönor. De tre händelserna formar vårt liv.”

Halvvägs in i mitt dystopi-äventyr kretsar mycket kring mat och måltider. Tack och lov har jag än så länge betydligt roligare mat än Nell och Eva i citatet ovan (ur Jean Heglands In i skogen). Min frys var proppfull när jag började för två veckor sedan och trots att jag inte handlat något så är den fortfarande full med goda överraskningar: grönsaker och bär, kyckling, fisk och bacon och mycket mer. Svälta kommer jag knappast att göra, även om jag inser att det är stor skillnad att veta att ”samhällskollapsen” varar i fyra veckor jämfört med att inte ha någon aning om när man kan handla nästa gång.

Innan jag började trodde jag att jag skulle sakna mjölk till teet allra mest, men det har varit lätt att avstå ifrån. Inte heller saknar jag några speciella maträtter, snabbmat eller mer lyxig mat. Tvärtom är det jag saknar mest helt vardagliga och ganska billiga saker: bregott, ost och lök. Tack vare svårigheten i att laga mat i mörker har jag även lärt känna mina egna ätmönster lite bättre. Jag har insett att jag helst lagar och äter riktig mat till lunch. På kvällarna är jag inte särskilt hungrig och vill helst äta något enklare. Och okynnesätandet på kvällarna har visat sig bero på trötthet – jag har ätit för att hålla mig vaken. Nu när jag istället går och lägger mig extra tidigt har jag inget behov av något gott på kvällen.

Under de här veckorna har jag insett att maten inte är viktig – men att äta är det. Inte bara näringen i sig, utan själva måltiden. Att laga maten och sedan sätta sig i lugn och ro och äta den. Det rituella, nästan heliga, i måltiderna gör att det även för mig är dagens höjdpunkter och det som ramar in dagen. Jag blir sorgsen när jag inser hur många som slänger i sig maten på väg till eller från jobbet eller som utan att tänka på vad de äter stoppar i sig dagens middag framför teven eller datorn. Kunde jag önska något vore det att alla därute skulle få ro att avnjuta sina måltider – med eller utan sällskap – så att maten får spela huvudrollen. För egen del hoppas jag att jag behåller känslan av vördnad inför maten när mina skogsdagar är slut.