Avvikelsen

På denna målning kan vi se en ojämn ansamling av något knubbigt mot en jämn yta. Är det något som avviker i den? Om det funnits en svart fläck i målningen så skulle man kunna påstå att det svarta avviker. Men här finns endast vit färg. Och därmed torde åtminstone det vita inte avvika då det dominerar helt. 

Så vad avviker? Vad är det, för att tala med Aristoteles, i materialet eller formen som är skadat? Det släta? Det knubbiga? Man skulle kunna tycka att det är något av detta som avviker från normen, det vill säga det estetiskt behagfulla.

Vad beträffar det släta så är det antagligen mer kopplat till normen än det knubbiga, då det släta förmodligen associeras med antika marmorskulpturer. Det släta blir måttstocken. Men behöver det verkligen vara så, i en tid då allt – i god postmodernistisk anda – är möjligt. Någon skulle kanske till och med kunna hävda att man kan vända på resonemanget; att det knubbiga är det mest estetiskt njutbara i målningen. Då blir det knubbiga den normativa måttstocken. Och naturligtvis finns det säkert någon som istället hävdar att det går alldeles utmärkt att påstå att inget avviker eftersom det släta och det knubbiga tillsammans konstituerar själva målningen. Eller så är det mer frågan om en paradox: Det är målningens ändamål att avvika och därmed upphör avvikelsen. Kanske är det så. Kanske inte.

I den aktuella målningen kan man fråga sig: Vem vill ha en märklig, knubbig utbuktning på en tavla som inte tycks föreställa något meningsfullt? Eller är frågan felaktigt ställd? Ja, varför skulle man inte kunna uppleva den förment förskräckliga utbuktningen som estetiskt behaglig? Oavsett svaret, måste man nog fråga sig om inte avvikelsens största bidrag är att just avvika. Den finns där för att definiera normen – det estetiskt förtjänstfulla. Eller rättare sagt: Avvikelsen finns där för att problematisera det estetiska.

Vi lever i en tid där konst mer och mer tycks sakna normer. Föreställningen om den universella estetiska normen har blivit suspekt. Med andra ord: Allt är tillåtet. Och naturligtvis kan man fråga sig om inte den inställningen omöjliggör utsagor såsom: Detta är inte konst.
Men om det nu inte är konst, då inställer sig ofrånkomligen frågan: Vem ska avgöra slutgiltigt vad som är konst? De enskilda konstnärerna som var och en månar om sina intressen? Eller konstakademierna – de som lär ut vad konst är? Och som även de tar vara på sina intressen. Eller är det institutionerna – de som köper in "riktig" konst? Som också de har sina intressen för ögonen.

Vilka det än är, så kommer de som gör anspråk på att slutgiltigt avgöra vad som är riktig konst troligtvis att bedra sig själva. Det är bara att se tillbaka i konsthistorien; avvikelsen blev med tiden inte sällan normen.

Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen