Stockholm satsar på utsatt målgrupp

”De som jobbar i MIA-projektet är supermänniskor. Jag skulle önska att de fick stanna för evigt, de gör ett fantastiskt jobb,” säger Eva Magnusson, förbundschef samordningsförbundet Stockholm stad, en av sex delprojektägare i Stockholms län.

Vad händer i MIA-projektet?

Vi startade med en insats, Case management och har adderat CM med fokus på narkolepsi och en samordnare för arbetsintegrerande sociala företag. Just nu startar vi aktivitetsplatsen som sannolikt lever kvar efter MIA-projektet.

Den lokala styrgruppen är upphottad med representanter från vården, Försäkringskassans sjukpenning samt Stadsdelsförvaltningen. Vi har därmed en komplett representation från parterna.

Sedan tycker jag att det är utvecklande att arbeta med förbundscheferna. Vi stöter och blöter och förbättrar vårt samarbete, vilket bär frukt. MIA-projektet är ett arbetsmiljöarbete som ingen klarar av på egen hand. Det är omöjligt att ha allt i huvudet i ett så här stort och komplext projekt. Här lär vi oss att lösa problem genom delat ansvar.

Vad är syftet med ert delprojekt?

Vi kom in i MIA-projektet 2016, samtidigt som Samordningsförbundet Stockholms stad bildades. Flera förbund i länet var redan delprojektägare. Det var naturligt att gå in för att dela metod-, och kunskapsutveckling. Nu prövar vi Case management för att få fram en process för förrehabilitering som jackar in i ordinarie verksamhet.

Vad utmärker ert delprojekt?

Case management är nytt för Stockholms stad och erbjuder positiva lösningar för grupper som inte haft stöd tidigare. Vi möter deltagarna där de är, hemma eller på ett café. Där det passar dem. Stockholm är en stor stad, men vi är mobila och kan avlasta deltagarna och deras familjer.

Hur går det i projektet?

Vi tar succesivt mer plats i projektet, därför har vi ökat målet för antalet deltagare från 180 till 272. I december hade vi 54 aktiva deltagare, men det blir spännande att se nästa resultatrapport. Vi ligger lite efter, men har rätt förutsättningar att nå målen. Bland annat för att styrgruppen ger stöd.

Det har varit lite svårare att få deltagare att gå till ordinarie verksamhet, medan jobb och studier är mindre problem. Behovet av förrehabilitering kommer att finnas kvar efter MIA-projektet.

Utmaningar

MIA-projektet behöver bli mer känt.

Förbundet är fortfarande okänt.

Vi skalar upp verksamheten, vilket är en utmaning.

Framgångar

MIA-projektet har hunnit bli ett begrepp. Vårt erbjudande är efterlängtat av handläggare, vilket märks när vi är ute och informerar på frukostmöten och seminarier. Vi tar upp ”svåra ärenden”, som kanske skaver och blir en surdeg. Vi kan förhoppningsvis ge en vettig lösning och visa att de kan lita på att det fungerar.

Vilka är era framgångsfaktorer?

Nu börjar allt i huvudet handla om implementering och under våren ska vi ta fram en plan för hur det ska gå till för att presentera för styrgruppen. Vi ser att Case management är en bra metod, men vi får se vad staden beslutar. Vad den nya budgeten tillåter.

Vi har gått ut till våra huvudmän för att se till att vi får in fler deltagare.

Mitt drömscenario är att alla som bor i Stockholms stad och behöver förrehabilitering vet att de ska gå till Aktivitetsplatsen för att få stöd när de ska närma sig arbetsmarknaden.