Veronica Roths återkomst, katter och några ord om ett sadomasochistiskt triangeldrama

I veckan släpptes Veronica Roths svindlande rymdäventyr
Dödens märken – samtidigt över hela världen

På en planet där våld och hämndlystnad härskar, i en galax där somliga är gynnade av ödet har varje människa utvecklat en flödesgåva, en unik egenskap ämnad att forma framtiden.

Cyra är syster till Ryzek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva gör att hon med en enkel beröring kan få andra människor att känna ofattbar smärta, något som hennes bror utnyttjar för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, snabbtänkt, och hon vet vad Ryzek fruktar mer än något annat.

Akos är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av en mycket speciell gåva, men den hjälper honom inte den dag då han och hans bror tillfångatas av Ryzeks hantlangare.

Nu kastas Akos in i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Kommer de att lyckas ta makten över sina flödesgåvor, sitt öde och sina liv för att återställa världens maktbalans?

– Dödens märken skiljer sig på många vis från Divergent: Den handlar inte om goda människor som gör goda saker för att rädda världen – den handlar om desperata människor som gör vad som helst för att få vad de vill ha och utspelar sig i en stor, rik värld, full av historia, som inte påminner om vår, säger Veronica Roth i ett uttalande. 

Kulturnytt om Dödens märken

»I Dödens märken är världen en explosion av färger och riket Shotet en slags återvinningsfantasi. Det är en våldsam bok och en riktig bladvändare ... det jag gillar är att hon sätter den unga människans livsval i centrum och tanken om att människan kan forma sig själv väcker både hopp och förtvivlan.« | Viveca Bladh, P4 Kulturnytt 

Lyssna på hela inslaget här.

McKintys Kall kall jord i Go'kväll 

»Den här kommissarien har en svart härlig humor som genomsyrar texten.« | Ingalill Mosander, SVT Go'kväll

Två personer hittas döda. Den ena mördad och lämnad i en övergiven bil i staden Carrickfergus. Man skulle upptäcka honom snabbt, mördaren ville sända ett budskap. Den andra personen är en ung kvinna. Hon hittas hängd i ett träd långt inne i Woodburn Forest. Utan tvivel ett självmord. Kvinnan hade alldeles nyligen fött och ammat ett barn, men på platsen finns inga spår av liv.

På ytan tycks ingenting förena de två fallen. Men kriminalinspektör Sean Duffy anar kopplingar. Medan bomber exploderar och paramilitära organisationer sätter skräck i samhället under konflikten i Nordirland går Duffy allt djupare in i fallet.

Sean har löst sex mord under sin karriär, men har hittills aldrig lyckats ställa någon av gärningsmännen inför rätta. Den här gången är han fast besluten om att någon ska få betala…

Köld och begär - Asae Berg recenserar Anna Kavans Is

Anna Kavans roman Is från 1967 handlar om yttre och inre köld. Ett sadomasochistiskt triangeldrama där den manliga huvudpersonen har förälskat sig i en barnliknande och eterisk kvinna som befinner sig på flykt.

»Is är ett magnifikt mästarprov i hallucinatorisk bildmagi parad med suggestiv språkbriljans. Kvinnobilden och den massiva undergångsstämningen är lika fascinerande som ångestframkallande. Och en plågsam tanke är svår att bli kvitt: vill jag verkligen drömma den här drömmen och följa den manliga blicken in i den vidunderligt vackra apokalypsen?« | Aase Berg, DN

Läs hela recensionen här.

En modern variation på Kitty-bok med svag doft av Sylvia Plath

Emelys bästa vän Sloane försvinner plötsligt. »Både hon och hennes rätt utflippade föräldrar är puts väck. Sloane lämnar inget annat efter sig än ett brev som visar sig innehålla en lista över den rad utmaningar Em bör anta och genomföra. Allt från att kyssa en främling, bada naken, palla ett äpple till att sova under bar himmel. Somligt kräver uppenbarligen större mod än annat.«

»Trots att handlingen utspelas i ett samtida Connecticut, anas här en evig sextiotalsnostalgi med svängande hästsvansar, platta ballerinaskor och bilburna dejter, på redigt avstånd från teveserier som Skam och Sex and the city. I stället levererar Morgan Matson en modern variation på Kitty-bok med svag doft av Sylvia Plath.« 
| Pia Huss, DN

Läs hela recensionen här.

Ett utdrag ur FriaTidningars intervju med Julia Lindemalm, aktuell med fotoboken Katt People

Hur hittade du fram till personerna som medverkar i boken?

– Jag hittade en kvinna som medverkar i boken när jag besökte en djuraffär. Jag hörde i kassan att de pratade om alla hennes katter och jag fångade upp henne utanför affären. Hon blev livrädd för att jag kom från någon myndighet, säger Julia Lindemalm, som hoppas att boken kan nå ut till kattälskare, men även till dem som är intresserade av fotografi.

Oavsett projekt är utgångspunkten för Lindemalm att arbeta visuellt spännande för att skapa ett intresse både för bilden i sig och för det som skildras.

Att hon lyckat med detta bevisades då hon i år tilldelades Lars Tunbjörk-priset för projektet Zoo World.

Läs hela intervjun med Julia Lindemalm här.

Ett sista förord från vår kära Nils Schwartz

Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand läser en sista skarp analys av kritikernestorn Nils Schwartz som har skrivit förordet till John Updikes Haren springer.

»Jag påminns om hans läsglädje när jag nu öppnar [...] nyutgåvan av John Updikes Haren springer från 1960. Här har Nisse skrivit förordet, beställt vintern 2015 och därmed en av hans sista publicerade litteraturessäer.

Med samma iver som min gamle kollega hade när han högg i dagens skörd med sin brevkniv, läser jag hans – förstås – fullständigt briljanta introduktion till Haren springer och Updikes hela kvartett om den prosaiske jänkaren Harry Angstrom. Här finns en ljuvligt pedagogisk dekonstruktion av Updikes berömda stil, som lite i förbifarten också förklarar skillnaden mellan metaforer och liknelser. Här placeras Updike i en kontext av amerikansk 1900-talslitteratur som skickligt benar ut likheterna och skillnaderna mellan honom och Philip Roth och Richard Ford.

Det är svårt att vänja sig vid tanken på att Nisse aldrig mer kommer att synas i Expressens spalter. Samtidigt påminns jag om hur det skrivna ordet förmedlar en länk mellan människor, oberoende av tid och rum, eftersom den låter oss läsa varandras tankar.«

Läs hela texten här.