Skip to main content

Monsabola – biologisk pärla i Östergötland

Blogginlägg   •   Jul 06, 2018 09:00 CEST

Sten Dalhög & Anette Sunnanstad, Monsabola, Ödeshög, Östergötland Foto: Ola Jennersten WWF

Efter många år som naturbetesbönder har Sten och Anette varit med om en hel del byråkrati. Ibland fungerar det bra, men det tar alltid för lång tid innan ersättningen betalas ut.

– Jag bor här därför att min morfar köpte den här gården 1939, berättar Sten. Jag är bokstavligen född och uppväxt här.

Sten flyttade hemifrån när han var fjorton år men behöll kontakten och var hemma under somrarna och mjölkade kor och skördade hö. År 1982 kom han tillbaka och tog över verksamheten. Sten hade då varit lärare i 10 år på Gotland och det kändes naturligt för honom att ta över gården.

– Jag kom hit 1999, säger Anette, och det var ett bra val!

Idag är det bara ett drygt tjugotal djur på gården, men när Sten och Anette körde för fullt var det ungefär femtio djur under vintern. Som mest hade de ett 60- ­tal djur.

– Under somrarna såg jag till att de förökade sig så att jag kunde sälja undan ett tiotal och då det blev plats i ladugården igen, säger Sten.

Gården har 20 hektar naturbetesmark, vilket betyder ungefär en ko per hektar. Det är normalt för sådana här marker. Här finns också 10 hektar åkermark, så gården följer devisen om att ”äng är gårdens moder”.

– Det är ju inga sjöar med pengar som kommer in från EU för landskapsvården, men det är ändå de pengarna som håller flaggan uppe. Vi säljer också en del kött, men framför allt är vi numera ”statsanställda” och får vår pension. Vi får inte mycket i pension men å andra sidan är vi inte bortskämda med pengar så det funkar bra, säger Anette.
– Det mest besvärliga var nog när avbytartjänsten lades ned hux flux årsskiftet 1998–1999, säger Stenupprört.
– Det innebar ju att samhället och Lantbrukarnas Riksförbund visade att nu får ni klara er själva och de inte brydde sig om att vi måste jobba 365 dagar om året.

Sten och Anette menar att EU­-betalningarna fungerar någorlunda, men att byråkratin runt dem är besvärlig och att de får vänta alldeles för länge på utbetalningarna.

– Vi fick brev i förra veckan från Jordbruksverket om att de nu ska betala ut det sista av gårdsstödet för år 2016. Det var bara några veckor sedan vi slutbetalningen för kreatursstödet för år 2015, berättar Sten.

Det är också rätt vanligt att pengar visserligen kommer in på gårdens konto men att kan det dröja tre månader innan det kommer en verifikation på vad det egentligen är som har betalats ut.

– Så det är väldigt svårt att hålla reda på vad som man fått och inte fått. Beslutet fattades kanske den 24 oktober och så får man det i mars nästa år.
– Kontrollerna fungerar så där, man blir inte glad av dem, säger Anette. Det går inte att sköta en sådan här gård utan att det är något litet att anmärka på – och det verkar vara viktigt för kontrollanten att göra anmärkningar.

Det har dock inte varit några större saker. Men en gång vid en revision i efterskott lämnade en kontrollant en liten randanmärkning om ”någon igenväxning” – vilket ju inte är så konstigt på en sådan här gård.

– Fem år senare fick jag ett brev om återbetalning av 495 kronor plus ränta, säger Sten. Ibland kommer det också brev om små summor som ska återbetalas. Breven inne­håller alltid tre sidor där det på sidan två är en redogörelse för hur man ska överklaga och på den tredje sidan står det att eftersom det är ett så litet belopp kommer de ändå inte att begära in summan!

Trots motgångarna så kämpar Sten och Anette vidare med förhoppningen om att de ska kunna bevara de bio­logiska värdena i denna östgötska pärla.

Ovanstående intervju är ett utdrag ur en av de 11 som gjordes hos familjer som vårdar naturbetesmarker med betesdjur från Skåne i syd till Västerbotten i norr, i Dalsland i väst och Öland i öst och som sammanställdes i rapporten Naturbetesbönder 2017.

"Naturbetesböndernas arbete är absolut nödvändigt för att vi ska kunna behålla jordbrukslandskapets rika växt­- och djurliv. I berättelserna lyfter naturbetesbönderna fram vardagens och arbetets glädjeämnen, men pekar också ut de problem som de nödvändiga EU­-ersättningarna orsakar.
Huvuddelen av de intervjuade är mycket positiva till att leva och verka på sina gårdar och vill gärna att deras barn tar över och fortsätter driften. För dem är inte ekonomin det viktigaste, utan glädjen med alla blommor, fjärilar och fåglar och att kunna bo i detta vackra landskap. Det för­ klarar kanske varför vi fortfarande har betade natur­betesmarker kvar i Sverige.
Trots denna vilja finns det tyvärr ingen garanti för att vi kommer att klara dessa marker i framtiden och därmed lyckas nå våra officiella miljömål. Flera viktiga faktorer för ett uthålligt brukande har tydligt framkommit i de följande intervjuerna." (Fil. dr. Ola Jennersten, Världsnaturfonden WWF är expert inom biologisk mångfald och internationella naturvård)

Naturbetesbönder 2017 är ett projekt som genomförts i ett samarbete mellan WWF och Naturbeteskött i Sverige ideell förening och bygger på projektet Naturbetesmarker som drivits av WWF under ett kvarts sekel.

Rapporten kan du ladda ner här.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.