Tjugo år av personlig assistans - vad kan Norden lära?

I publikationen ”Personlig assistans: Nordiska erfarenheter” beskriver representanter från nordiska departement, myndigheter, kommunförbund och brukarorganisationer sin syn på assistansreformen och vad den inneburit för personer med funktionshinder. Det finns såväl likheter som skillnader i hur de nordiska länderna förhåller sig till personlig assistans, menar professor Ole-Petter Askheim vid Høgskolen i Lillehammer.

– Personlig assistans är en slags hybrid, som bygger på olika ideologiska utgångspunkter. Det är en ordning framkämpad av starka brukargrupper. Men idén om sociala rättigheter sammanfaller med ett konsument- och marknadstänkande. De två diskurserna samverkar, men har också inrymda spänningar.

Välfärdssektorerna i de skandinaviska länderna har influerats av marknadsbaserade modeller som New Public Management, där det finns en ideologisk grund för förändringar av offentlig vård och omsorg. Samtidigt ligger grunden till reformen i brukares strävanden efter ett självständigt liv.

Svenska kostnaderna skrämmer norrmännen
2011 fick 19000 personer personlig assistans till en kostnad av cirka 32 miljarder brutto. I Sverige är omfattningen av personlig assistans störst, en individuell rättighet för dem som hör till de grupper som är berättigade. Finansieringen delas mellan kommun och stat. Det som är karaktäristiskt för Sverige är en gradvis uppstramning av reglerna, enligt Askheim.

– Redan året efter att reformen införts blev kostnaden nio miljoner i stället för fyra. Sverige har gått från att ha en vid ordning till en stramare, med ökad tillsyn och kontroll.  Vi har en gemensam nordisk välfärdsmodell, men olika utveckling i de tre länderna.

Länderna har både lärt av varandra och blivit skrämda av varandra, säger Ole-Petter Askheim.

– När Norge har hållit igen på delfinansiering som brukarna önskat, har beslutsfattarna varit skrämda av hur det gått i Sverige, där ordningen blivit så mycket dyrare än det var tänkt. Medan Sverige prövar att strama upp en liberal ordning arbetar Norge och Danmark med att lösa upp ett stramare system. Frågan är om vi går mot en skandinavisk konvergens. Blir vi mer lika? Vi får se var detta slutar, om vi får en mer nordisk modell?

Läs hela intervjun med professor Ole-Petter Askheim i Nordens Välfärdscenters publikation "Personlig assistans: nordiska erfarenheter”. I skriften diskuteras även vilka reformer länderna planerar och hur man bäst tar tillvara varandras erfarenheter. Innehållet bygger på en konferens arrangerat av Socialdepartementet och Nordens Välfärdscenter som en del av det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet 2013.

FAKTA

·  I Sverige är personlig assistans en egen lag, i Norge och Danmark gick bestämmelserna in under existerande lagstiftning.

·  Målgrupperna har skiljt sig åt. I Sverige är det en vid grupp, med tre huvudkategorier. I Danmark har det ställts aktivitetskrav och förmåga att ta arbetsgivaransvar. I Norge behövde brukarna fram till 2006 kunna vara arbetsledare, men målgruppen har nu utvidgats även till personer som inte själva kan fungera som arbetsledare, som personer med utvecklingsstörning och små barn.

·  Omfattningen varierar. Norge har lägst timtal medan Danmark och framför allt Sverige har högre. I Norge ökar gruppen brukare med få timmar mest.