​Jag var på ett återvändandesamtal med en ungdom

Jag var på ett återvändandesamtal med en ungdom. Ungdomen ifråga hade sjukanmält sig till två tidigare möten och vi mötte en uppretad och defensiv (offensiv) återvändarhandläggare. Hen försökte få ungdomen att skriva på brevet till ambassaden om att ungdomen accepterat beslutet och ville återvända helt frivilligt. 

Det sjukaste var att vi stod ute i väntsalen (med alla människor som publik) med en ordningsvakt på ena sidan och en väktare på den andra. Handläggaren översatte det engelska brevet till svenska och tolken översatte till ungdomens modersmål. Jag frågade om ungdomen kunde ta med sig brevet och skriva under det senare, i lugn och ro. Fick ett snäsigt "Nej, vi behöver arkivera det här" som svar från handläggaren. Sen vände sig hen till mig "Det känns som att du försöker förhindra det här!". Jag log, ganska lugnt tror jag. "Förhindra vad", frågade jag. "Resan till Stockholm", svarade handläggaren. Jag tittade bara på handläggaren och skakade på huvudet. "Det är jag som ska skjutsa ungdomen, så det försöker jag absolut inte göra. Jag tycker dock att det är viktigt att kunna ställa frågor, då det här är en väldigt stor sak för ungdomen ifråga". Handläggaren blängde på mig och fortsatte därefter översättningsarbetet. 

Jag var helt paff och när handläggaren förklarade "Här skriver du på att du vill åka frivilligt" så brast det för mig. "Konstigt att kalla det frivilligt när vi står här mitt ute bland alla, med vakter redo att ingripa". Handläggaren blev arg och tog med ungdomen in på ett kontor dit hen förbjöd oss att följa med. Ungdomen lyckades trots allt, på något sätt, undslippa att skriva under... Men uppriktigt, under hela samtalet förekom mobbning, härskartekniker och en fientlig ton. När jag sa att ungdomen eventuellt behöver sällskap på resan till Stockholm svarade handläggaren hånfullt "Hen tog sig ju hit till Sverige själv". Ungdomen som har konstaterad psykiatrisk problematik svarade tyst, med blicken fäst på händerna i sitt knä: "Det gjorde jag och det skulle jag aldrig göra om. Det var hemskt." Likaså när ungdomen med gråt i rösten sa att hen tycker att beslutet är fel svarade handläggaren "Det är vad du tycker, ja." Jag blev så illa berörd av mötet att jag åkte direkt hem till min familj och sökte stöd hos dem. Efter att ha pratat med ungdomen igen på kvällen, somnade jag vid åttatiden. Vaknade med ångest och tänkte på att ungdomen måste må ännu, så mycket, sämre än jag.

Anonym engagerad i rörelsen #vistårinteut