#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 1 - Du och jag och alla andra

Vid ungefär den här tiden förra året började jag känna att ensamheten var för stor. Jag hade precis börjat förstå vad det var som hände. Jag hittade Vi står inte ut, jag minns inte hur. Det var få medlemmar. Den officiella sidan hade runt 1500 gilla-markeringar på facebook. Jag minns när jag och ett tiotal andra jobbade som djur för att få fler gillare. Minns när markeringarna passerade 5000. Minns när de passerade 10000. Då, i början, skrevs ingenting i tidningarna. Då, fanns ingen direkt juridisk kunskap i gruppen, alla var noviser, grep efter halmstrån, var desperata.

Jag minns när vi skrev remiss-svar om åldersbedömningar och känslan när de publicerades på riksdagens hemsida - vi står inte ut, en efter en efter en. Det var så jävla häftigt. Nu nämns VSIU överallt. Jag ser det inte längre.

Sen gick jag rakt in i väggen och dog ut. Inte så att jag slutade engagera mig - engagemanget på hemmaplan tog över. Väggen rasade någonstans där. Istället blev det jurister, samtal till Migrationsverket och träning inför intervjuer som tog över. Jag tappade lusten att skriva. Tappade lusten att kämpa viralt.

Idag är det fler än 50 000 gilla-markeringar på den officiella sidan. Jag kan knappt tro det. Hur stort det blivit. Jag har en stolthet i att ha varit med under tiden de var 1500. Men en ännu större stolthet i hur många det faktiskt finns som är på vår sida. Hur många som arbetar med detta, frivilligt, som lägger ner själ och hjärta. Det absolut häftigaste är sammansättningen av människor. Gamla som unga, politiskt höger till vänster, från norr till söder. Det finns en sådan oerhörd styrka i heterogeniteten.

Jag vet vem jag kan kontakta om jag behöver hjälp. Jag vet vem som är duktig på vad. Jag vet alltid vem jag ska vända mig till. Jag vet att en del vänder sig till mig för att de vet att jag är bra på vissa delar. Den här gemensamma kunskapskällan är alldeles fantastisk, ovärderlig.

Jag tänker att vi behöver tänka på det ibland. Vad skulle vi göra utan varandra?