#vistårinteut yrkes- och volontärnätverk del 7 - Ett hjärta av sten, det vill jag inte ha

Det finns väl två sätt att se på saken egentligen.

Ibland, när lågan är på väg att brinna ut, tänker jag att vi gjort fel allihopa. Alla vi som har engagerat oss i ungdomarna som är på väg att kastas ut ur vårt land har gjort fel som försökt ge hopp, i en till synes hopplös situation.

Då, när lågan är på väg att brinna ut, bannar jag oss alla och önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till den dagen då jag tog emot mina första skadeskjutna fågelungar i mitt klassrum. Då skulle jag ha packat in mitt hjärta i stålull och hållit mig äckligt professionell. Då skulle jag ha tagit på mig ståldräkten på morgonen och tagit av den i bilen på väg hem.

Då skulle jag, likt Kato, bytt ut mitt och alla andras hjärtan till hjärtan av sten.

Andra stunder, när lågan är stark, hyllar jag oss alla och tänker att det finns en mäktig kraft hos människor som väljer att agera när något är fel. Då står jag rak med vetskapen att jag i alla fall försöker. Då sträcker jag stolt på mig för att jag inte haft stålull runt hjärtat när politiken hårdnat.

När lågan är stark ser jag framför mig alla tjejer och killar jag omfamnat och sagt att jag är glad att de är här. Jag tänker på dom som med tiden klarat sig igenom nålsögat och dom som inte passerat. Samma drömmar. Samma önskningar. Samma smärta. Jag tänker på alla jag sagt hej då till av olika anledningar och alla jag längtar efter att höra nåt ifrån.

Morgan Johanssons hjärta måste vara så som jag önskar att mitt är, de gånger jag känner att lågan är på väg att brinna ut. Gjort av sten. Nåt annat är omöjligt när man hör honom prata som att människor betyder så lite för honom. Han säger om och om igen att de som har skyddsskäl får stanna, fast han VET att migrationsverket inte har kunnat hålla kvalité på sina utredningar när mängden av ärenden avverkats. Skyddsskäl har inte utretts tillräckligt. Han VET också att han och regeringen röstade igenom en tillfällig asyllag där ett av de tidigare asylskälen är puts väck. Många som tidigare skulle ha fått uppehållstillstånd får det inte nu. Samma drömmar. Samma önskningar. Samma smärta. Samma skadeskjutna fåglar.Är det inte nåt fel på systemet då?

I morse hade jag inte bestämt mig för hur jag vill se på alla oss som stångar oss blodiga i en kamp som så ofta verkar hopplös. Men så kom ett ”hej” på messenger från en fågel som inte längre är så skadeskjuten. Från en som slipper oroa sig för signalpolitikens hårdnande hjärtan.

Så var saken klar. För trots att jag känner regeringens smuts på min kropp och trots att det lilla jag gör inte alls är tillräckligt och kanske inte ens spelar nån som helst roll i slutänden så försöker jag idag också.

För henne. För honom. För dom. För oss alla.

För ett hjärta av sten, det vill jag inte ha.

Cissi Eriksson, lärare