Det som kommer efter romandebuten - Eva Rydinger bloggar

Jag debuterade i maj med den skönlitterära romanen Fotografen. Alltså tillhör jag promillen som 
passerar nålsögat och når den där drömmen som många (1 av 3 svenskar sägs det) bär på; Att 
skriva och få sin bok utgiven. Jag bör alltså vara lycklig och nöjd, och ja, det är jag. Nu är jag 
det. 

Vad jag aldrig tänkte på fram till utgivning var hur detta faktum att vara utgiven skulle 
kännas. Jag var så uppfylld av min dröm (som byggde på vadå?) att jag aldrig reflekterade 
över att jag i samma stund också skulle släppa ifrån mig, en bit av mig själv. För oavsett om 
du skriver skönlitterärt, självbiografiskt eller en barnbok, så måste du hämta orden inom dig. 
Jag tror att väldigt många som jobbar med konstnärliga uttryck kan känna igen sig i detta. 
Våndas över det, bekräftas av det, äcklas av det. Glädjas åt det så klart. 

Jag hade funderat en del kring hur det skulle bli att få kritik, att bli kritiserad, kanske till och 
med sågad. Jag hade även förberett mig på att inte höra ett endaste ljud alls. Men det som kom 
var något helt annat. En månad efter utgivning drabbades jag av något som jag skulle likna 
vid akut scenskräck. Plötsligt upplevde jag mig extremt utsatt, naken, som om mitt hjärta 
hängde på en köttkrok. Jag drabbades av ångest. Ville plocka tillbaka varenda bok som fanns 
ute i landet. Kasta hela upplagan på soptippen. Det var fruktansvärt. Och ändå hade jag inte 
skrivit om mig själv. Inte alls. Romanen är hittepå från början till slut. Men det var ju mina 
ord. Det var jag som hade tryckt ner tangenterna. Jag tyckte att folk såg in i mig. Igenom mig. 
Det var ytterst obehagligt. Ändå hade jag fått fina läsarmejl och fint stöd från både vänner och 
människor som jag inte känner. Det var alltså inte kritik som sårade utan det faktum att jag 
kände mig hudlös, blottad. 

Min scenskräck varade i en dryg vecka. Vändpunkten kom och idag två månader senare 
förstår jag inte alls min reaktion. Men jag tänker på alla andra som skriver, speciellt alla 
de som skriver om sina liv, mer eller mindre självbiografiskt. De som tar hämnd, hänger ut 
människor, blottar sig själva på riktigt. Har alla där ute tänkt igenom saken? Vad händer om 
man inte klarar dåliga recensioner eller skarp kritik? Vad händer om boken möts av tystnad? 
Är alla de som skriver, sams med sig själva att lämna ut en bit av sig själva? Att ställa upp på 
intervjuer, berätta sin historia om och om igen. Manglas ut i tidningar, radio och kanske tv. 
Har man tänkt igenom om hämnden verkligen smakar så gott när orden är tryckta och måste 
försvaras? Och hur agerar förlagen, hur tar de hand om sina debutanter?