Skip to main content

Jag blir äldre - men inte han

Blogginlägg   •   Jan 09, 2014 16:06 CET

Jag upptäckte i går att de gråa stråna i min lugg har blivit fler. Mina händer är inte längre en ung kvinnas händer utan det syns att de har arbetat. I veckan köpte jag en ögonkräm som slätar ut rynkor och i morse när jag skulle resa mig upp från sängen kände jag av artrosvärk i min fotled. Ålderstecken. Jag blir äldre.  

Och i samma andetag som de tankarna kommer påminns jag om att den jag trodde skulle finnas vid min sida när jag blev äldre, inte alls åldras mer. Han är inte här och kan reta mig för mina gråa strån.  
Jag minns när han visade mig ett fotografi på sin farmor och farfar. Han pekade på sin farfars ögon och sa:  
”Så där tror jag att mina ögon kommer att bli när jag blir gammal. Med ögonlock som hänger ned över ögat.”    

Jag tycker om mitt eget åldrande. Jag växer mer och mer in i min kropp, börjar bli den äldre kvinna som jag känner mig som inuti. Jag tycker gråa hårstrån och skrattrynkor runt ögonen är vackra. Jag är stolt över att det syns att mina händer har använts väl och att kroppen förändras precis som livet gör.  
Och mitt liv är ett helt annat i dag. Jag saknar inte min man på det sätt som en älskande saknar sin käresta. Men jag saknar vännen han var för mig.  
På tisdag skulle han ha fyllt 39 år. Jag skulle så gärna ha velat få fira fler födelsedagar ihop med honom. Jag hade så gärna velat se våra barn växa upp och bli äldre, invid hans sida. Jag hade så gärna velat växa bredvid honom. Jag undrar hur hans händer hade sett ut då de blivit äldre. Och ögonen. Jag undrar så innerligt om de hade blivit som hans farfars ögon. Och jag är så ledsen över att han själv inte fick se sina ögon bli äldre.  

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera