Mitt sista inlägg om överfallet för fyra år sedan

Stockholm 23 oktober 2014

För fyra år sedan, den 23 oktober 2010 var jag på väg hem efter en trevlig kväll med goda vänner. Jag hade fått skjuts till Skanstull och gick den sista korta biten på Ringvägen, det var så nära hem att jag såg min port snett över gatan. Det var en fredag och klockan närmade sig midnatt. Som vanligt var det mycket folk i rörelse och som alltid kände jag mig trygg på den upplysta gatan.

Plötsligt knäppte det till bakom ryggen och jag hann knappt reagera innan någon tog tag i mina axlar bakifrån och kastade ner mig på asfalten. Det sista jag mindes var en knytnäve på väg mot mitt ansikte. När jag vaknade igen låg jag på rygg och folk stod böjda över mig. Mina framtänder var utslagna, blodet rann från mitt högra öga och jag hade fruktansvärt ont i höger arm. En ung kille vid min sida sa att polisen var på väg, en äldre man hämtade snö för att stoppa blodflödet från ögat.

På akuten konstaterades att axeln var så sönderslagen att axelkulan låg nere vid armbågen. Jag sattes omedelbart upp för en protesoperation. Tre framtänder var utslagna och mitt högra öga var helt igenmurat. Den första tiden på sjukhuset var jag livrädd. Jag vågade inte sova med dörren stängd och jag vaknade ofta av hemska mardrömmar. När jag blev utskriven vågade jag inte sova själv. Vi gjorde ett schema så att någon alltid sov hos mig. Släkt och vänner som alltid ställde upp. Jag gick i kristerapi men trots att min psykolog fanns ett stenkast bort vågade jag inte gå själv. Jag tog taxi.

Eftersom han, som vi kan kalla för K, åkte fast och jag hade sex vittnen som såg honom slå ner mig fanns det inte i min tankevärld att han skulle gå fri. Ett av vittnena fick själv en knytnäve i bakhuvudet av K och när hans flickvän blev rädd och skrek spottade K henne i ansiktet. Det blev en konfrontation utanför Clarion vid Skanstull. K hade med sig sin bror A. Bröderna hade rakade huvuden, buskiga ögonbryn och huvjackor. Alltså väldigt lika. Trots det pekade vittnet ut K som gärningsman. Polisen frågade hur säker han var på en skala från ett till tio, han svarade åtta. Det räckte inte och åklagaren lade ner förundersökningen. Till saken hör också att K är 1.75 lång, hans bror är 1.90. Redan i mitt första polisförhör säger jag att han är kort och stark. Andra vittnen talar också om en kort man.

För några månader fick jag reda på att bröderna fortfarande hänger på Södermalm och trakasserar folk. Förra året åkte de dit för våldsamt motstånd mot polis och narkotikabrott. En tanke som smyger sig på är vad som händer nästa gång. Förmodligen är han påverkad av narkotika igen och den här gången kanske han har en kniv, vem vet?

Han som jag kallar K fick inget straff för det han gjorde mot mig. Det har gått fyra år nu och jag kämpar fortfarande med mina skador. Efter över fyrtio tandläkarbesök slutade jag räkna, mina rötter blev så skadade att två tänder fortfarande sitter löst. Min axel är opererad tre gånger. Vid den senaste operationen tog de ut min protes och satte in en ny. Det var den 27 augusti i år. Jag går inte ut när det är mörkt och jag får fortfarande panik när någon kommer springande bakom mig.

Det är svårt att gå vidare när smärtan gör sig påmind hela tiden, men jag tycker att jag har lyckats ganska bra. För att jag ska lyckas ännu bättre blir det här mitt sista inlägg om överfallet. Jag tänker inte acceptera att han inte fick sitt straff men jag tänker sluta älta och gilla läget!

Var rädda om er <3

Åsa Älvebrand