Om livslustens kraft och att leva här och nu.

I oktober 2013 släppte jag min första roman Det kommer aldrig mer vara du. Eftersom jag aldrig skrivit en bok eller något annat förut blev det lite som en chock när responsen kom.

Alla älskade historien om Agnes och frågade när nästa bok skulle komma. Dagarna och veckorna efter översköljdes jag av sms, meddelanden, telefonsamtal och mejl. Men någon uppföljare hade jag inte planerat – jag hade inte förväntat sig någon respons överhuvudtaget. Att skriva hade varit en hobby. Ett tidsfördriv när barnen och familjen inte behövde mig hela tiden.

Tre veckor efter debuten drabbades jag av elakartad bröstcancer. Allt rasade. Det var som om någon verkligen ryckte undan mattan under mig. Igen.1994 gick jag igenom en tuff skilsmässa. 2004 fick min nuvarande man en hjärnblödning när vår yngsta son bara var fem månader. Och nu 2013–2014 fick jag bröstcancer.

Jag har varit så rädd för att dö. Jag är fortfarande ständigt rädd, men också säker. Jag ska inte dö nu. Jag ska fortsätta kämpa, för mitt och min stora familjs liv. Jag ska fortsätta vara positiv och försöka njuta av nuet. Det som är just nu. Det är det livet jag älskar.

Så nu i september 2016 kommer äntligen uppföljaren. Att jag skickade mitt manus till Ordberoende förlag var självklart. Med sloganen ”Böcker som berör” kändes det som det var det enda och rätta valet.

Liksom i debutboken väver jag in självupplevda livshändelser i min berättelse om Agnes. När alla behandlingar var avslutade var det bara en sak jag kunde tänka på. Jag var tvungen att skriva uppföljaren. Jag ville beskriva rädslan och den ständiga oron som fanns och finns inom mig. Jag ville återigen förmedla saker som jag själv upplevt och skrivandet tog mig igenom den tuffa återhämtningen. Jag ville berätta om något som väldigt få pratar om. Men som så otrolig många drabbas av. Jag var tvungen att ge Agnes cancer.

Denna är dock, som den första boken, en helt påhittad historia. Förutom att jag själv drabbades av cancer är det här är en roman där alla karaktärer är uppdiktade. Trots att romanen är inspirerad av min livsresa, står historien helt för sig själv.

Vad gör man när man mitt i livet får reda på att man har cancer? Hur talar man om för sin nya man att man drabbats av något som hans första fru dog av? Hur hanterar man de vanliga problemen när gamla sanningar blir till hemska lögner? Och ärligt talat, hur mycket måste man älska sina bonusbarn?

I boken hittar Agnes knölen på julaftons morgon. Nu var det inte på julafton som jag upptäckte min knöl. Men det spelar ingen roll. Det jag vill säga är att det inte finns någon lämplig tidpunkt för den ovälkomna gästen att dyka upp. För den som blir drabbad är det alltid en katastrof. På ett eller annat sätt. Framför allt mentalt.

Anne-Lie Högberg är född 1964 och är uppväxt i Bålsta där hon också bor med sin man och två av sina fem barn. Hon jobbar numera på heltid med sitt skrivande. I sin andra roman fortsätter hon sin historia om Agnes som också utspelar sig i Bålsta.