Författaren Eva Rydinger berättar om hur hon skrev Fotografen

Arbetet med Fotografen

Inför arbetet med Fotografen hade jag en enkel grundidé. Jag inspirerades av en vän som gjort sig ett namn som fotograf utomlands. Hennes talang har inget med avancerad teknik att göra. I stället har hon förmågan att få människor att öppna sig och i rätt ögonblick vara där med linsen och fånga ett själens ögonkast. Jag såg en fotograf framför mig i ett hus och till det huset skulle kvinnor komma och gå. De skulle bli fotograferade och detta skulle förvandla varje enskild människa på något sätt. En metamorfos som skulle vara resultat av att bli sedd och bekräftad. Det var en mycket yvig och konturlös idé och hade egentligen varken riktning eller djup. 

Så föddes Vanja. Hon fick sin barndom och en dålig relation med sin mamma. Hon fick ett köksbord och upptäckten av camera obscura. Hon fick ett trassligt och omfångsrikt kärleksliv. Hjärtana hittade jag hemma hos en kompis som blev motorn genom berättelsen. Jag roade mig med att använda fruntimmersveckans alla namn till karaktärerna, vilket tvingade mig att begränsa rollistan. Berättelsen växte därefter långsamt men metodiskt fram under tio månader. Det var en mycket fascinerande resa att göra. Dels för att det var mitt första romanprojekt och jag visste inte om jag skulle klara mig igenom ett så tålamodsprövande och långsiktigt arbete. Men det var också intressant att se hur berättelsen levde sitt eget liv, byggde sig själv. Och hur allt hängde ihop förstod jag inte själv förrän Vanja berättade det för mig under de allra sista veckorna. 

Om Vanja Juhlin, huvudkaraktär i Fotografen
Fotografen Vanja är en sökande och rastlös kvinna som alltid lämnat och gått sin egen väg. Hon har en särdeles förmåga att få människor runt omkring henne att både fysiskt och mentalt lätta lite på förlåten. Med kameran över axeln utforskar och väcker hon kvinnor och deras slumrande längtan efter sig själva. Vanja ger dem plats, hon ser dem, bekräftar dem. Och det är när kvinnorna blir sedda som saker och ting händer framför kameran och någon typ av nyförlösning inträffar. Under denna sommar som berättelsen utspelar sig, genomgår Vanja en inre resa när hon konfronteras med minnena som väcks till liv under barndomshemmets köksbord. Hon kastas mellan begrepp som lek, illusion och verklighet. Kameran är hennes redskap men också hennes fiende. För vad händer när linsen vänds mot henne själv?

Bokens budskap
Bokens budskap är en uppmaning att vända linsen mot oss själva, att söka rätt på vår inre kompass och våra egna behov, och att våga lita på det vi hittar. Men Fotografen handlar också om sökandet efter bekräftelse, om sårbarheten och längtan efter värme. Att det aldrig är försent att göra omstart. Och kanske handlar den också om kameran som har blivit var mans snuttefilt, ung som gammal, och vårt förhållande till den.