Klimatförändringar i polarområdena – vad säger IPCC?

Den första delen av IPCC:s femte utvärderingsrapport om kunskapsläget om klimatförändringar på jorden presenterades i Stockholm 27 september 2013. Det här är en sammanfattning av vad som skrivs om polarområdena i rapporten.

Polarområdena har en avgörande roll i jordens klimatsystem. Utbredningen av snö, land- och havsis har betydelse för hur jorden påverkas av solinstrålningen. I den frusna jorden vid polerna, permafrosten, finns stora mängder bundna växthusgaser, som riskerar att frigöras till atmosfären om marken tinar. De stora inlandsisarna smälter, vilket påverkar atmosfärens och havens cirkulationsmönster och havsytans nivå. Isborrkärnor från Antarktis visar att halterna av växthusgaser är de högsta på 800 000 år och att det senaste århundradets ökningstakt är den högsta på 22 000 år.

Vad vet vi?

Lufttemperatur

I IPCC:s rapport konstateras att lufttemperaturen i Arktis har ökat stadigt sedan mitten av 1900-talet, vilket styrks av flera skilda underlag. Samtidigt har utbredningen av snötäcket på våren minskat på norra halvklotet. Människans utsläpp har med stor sannolikhet bidragit till uppvärmningen i Arktis.

När det gäller förändringarna i lufttemperatur i Antarktis är osäkerheten om orsaken fortfarande stor. Det beror på det begränsade underlaget av mätningar.

Glaciärer, inlandsisar och havsnivå

Inlandsisarna på Grönland och i Antarktis minskar och bidrar till höjningen av havsytans nivå. Minskningen av inlandsisarna beror på summan av förändringar i nederbörd, avsmältning och kalvning av isberg.

Minskningen av Grönlands inlandsis har förstärkts mycket de senaste årtiondena. Under perioden 1992–2001 minskade Grönlands inlandsis med ca 34 gigaton per år och under perioden 2002–2011 minskade den med ca 215 gigaton per år.

Den betydligt större inlandsisen i Antarktis minskar också, om än i långsammare takt än inlandsisen på Grönland. Minskningen sker framför allt på Antarktiska halvön och de delar av Västantarktis som gränsar mot Amundsenhavet. Minskningen beräknas ha varit ca 147 gigaton per år under perioden 2002–2011.

Havsnivån har under perioden 1993–2010 ökat med ca 2,8 mm per år. Av detta bidrar minskningen av inlandsisen på Grönland med ca 12 procent och i Antarktis med ca 10 procent. Bidraget från andra glaciärer runt om på jorden, bland annat i Alaska, Patagonien och på Svalbard, är betydligt större, ca 27 procent. Resten av nivåhöjningen beror på värmeutvidgningen av haven samt förändringar i lagringen av mark- och grundvatten.

Permafrost

Marktemperaturen i områden med permafrost har ökat i nästan alla regioner. Temperaturökningar med upp till 3 °C under de senaste decennierna har registrerats i Alaska. Permafrostens utbredning har minskat avsevärt i vissa områden.

Havsis

Observationer med satellit visar att utbredningen av Arktis havsis under sommaren, när den är som minst, har minskat med omkring 9–14 procent per decennium under perioden 1979–2012. Minskningen av den årliga genomsnittliga utbredningen har varit ca 4 procent under samma period. Minskningen av sommarisens utbredning under de senaste tre decennierna är sannolikt den största som skett under de senaste 1 450 åren. Sedan förra rapporten 2007 har klimatmodellerna utvecklats och de kan i dag betydligt bättre representera den observerade utvecklingen.

Vad händer i framtiden?

IPCC:s utvärdering baseras på ett antal utsläppsscenarier med olika antaganden om hur mycket växthusgaser som släpps ut fram till år 2100.

Lufttemperatur

Jämfört med perioden 1986–2005 beräknas jordens medeltemperatur 2081–2100 öka med 0,3–4,8 °C beroende på vilket utsläppsscenario som används. I samtliga scenarier kommer temperaturen i Arktis att öka mer än på jorden i övrigt.

Glaciärer, inlandsisar och havsnivå

Utbredningen av snötäcke och glaciärer kommer att fortsätta minska. Världens glaciärer utanför Grönland och Antarktis beräknas minska i volym med 15–85 procent utifrån ett lågt respektive högt utsläppsscenario. Ytavsmältningen av Grönlands inlandsis kommer att vara större än den ökade nederbörden och därmed bidra till havsnivåhöjningen. För Antarktis del förväntas snönederbörden öka mer än avsmältningen i ytan och därmed agera motsatt havsytehöjningen. Samtidigt bidrar båda istäckena till havsnivåhöjningen genom kalvning och smältning underifrån av utlöparglaciärer vars botten ligger under havsytan.

Havsytan kommer i ett lågt utsläppsscenario att höjas med 0,26–0,55 meter och i ett högt med upp till 0,98 meter fram till år 2100. Säkerheten i beräkningarna har ökat sedan förra rapporten, vilket bland annat beror på en bättre förståelse för hur inlandsisarna reagerar.

En fortsatt väsentlig uppvärmning kan på 1 000 års sikt eller mer komma att leda till att Grönlands istäcke nästan helt försvinner, vilket skulle ge upp mot sju meter högre havsnivå. En kollaps av de delar av Antarktis där botten på isen ligger under havsytan är möjlig, men beroende på begränsad förståelse är det i dag inte möjligt att göra en bra uppskattning av vad det skulle betyda för havsnivån.

Permafrost

Utbredningen av permafrosten i Arktis kommer att reduceras kraftigt om uppvärmningen fortsätter. Det är svårt att uppskatta hur stor klimatpåverkan den tinande permafrosten kan ha, eftersom det finns en begränsad förståelse för hur systemen fungerar. Växthusgaserna som är bundna i permafrosten kan utgöra ett potentiellt stort tillskott till atmosfären.

Havsis

Med ett högt utsläppsscenario finns det modellkörningar som beräknar att Arktis i mitten av 2000-talet kommer att vara så gott som fritt från havsis under september månad, när isutbredningen är som minst. Förändringar i utbredningen av havsisen i Antarktis kan ännu inte bestämmas med någon säkerhet.

Kontakt

Ulf Jonsell, Forskningssekreterare
Polarforskningssekretariatet
Telefon: 08-450 25 13
E-post: ulf.jonsell@polar.se

Jan-Ola Olofsson, Kommunikatör
Polarforskningssekretariatet
Telefon: 08-450 25 19
E-post: jan-ola.olofsson@polar.se