Polismuseets blogg: Dömd av samhället

Gästblogg av Linnea, en av de unga som skriver i bloggen "Andra sidan murarna".
Sedan Linnea var liten så har hon levt ett ”dubbelliv” med en pappa och morbror
som varit kriminella. På Polismuseet kan du fördjupa dig mer i ämnet i utställningen
”Andra sidan murarna”, om att ha en förälder i fängelse.

Det var inte mitt val eller mitt fel att han valde att bli kriminell. Så är det rätt att jag ska bli dömd
för hans handlingar? Ska jag bli stämplad för att min pappa har gjort ett eller flera felsteg?
Jag har insett att det var hans liv och hans val, men hade han något val?

Det känns som en ond cirkel, kan man ta sig ur den? Det är den eviga frågan
som jag tror att många i fängelset ställer sig. Är det kicken av att få ha en pistol i handen
som får en att begå brott? Eller är det bara ett sätt för kriminella att klara av vardagen?
En vardag med ständig oro, att vara beroende av pengar och ett måste att ha makten i sina händer. Det är inte bara de som hamnar i fängelset som blir dömda. Även vi på utsidan
stämplas av samhället. Det kan kännas som att även vi hamnar i fängelse,
en ond cirkel, en ständig kamp. Att ett barn ska behöva gå igenom ett uppbrott från sin vardag,
en vardag som faktiskt var normal.

Plötsligt togs du ifrån mig när jag var liten och jag förstod inte vad det innebar att sitta i fängelset. Första gången jag var på en anstalt trodde jag att det var ett hotell. Fick de komma och gå
som de ville? Vi fick ha anstaltslägenheten ungefär en helg i månaden. När jag tänker tillbaka
på den tiden inser jag att det betydde otroligt mycket för mig att faktiskt få vara med min pappa
en helg i månaden, fredag till söndag eller fredag till lördag. Det kändes som att vi
kunde ha en normal pappa-dotter relation. I alla fall för helgen.

Som jag minns det tänkte jag inte på att jag var inlåst i ett fängelse. Det var två sovrum, ett kök,
en toalett. På en anstalt fanns en utegård med fotboll och gungor. Pappa gungade och
spelade fotboll med mig. På menyn stod det alltid pommes med fläsk-filé och färdigköpt pulverbea till middag. Till lunch var det pennepasta med creme fraiché, skinka och ärtor. Det var jobbigt för mig att gå därifrån och lämna kvar pappa i lägenheten – att bara vända ryggen och gå därifrån. Men pappa sa varje gång: ”Vi ses snart igen, jag älskar dig!”

Den tiden har jag förträngt, det var jobbigt för mig, men samtidigt var jag så liten att jag
inte riktigt kunde skilja på saker och ting, till skillnad från nu. Jag bearbetade det aldrig som barn, utan lärde mig att leva med smärtan. Jag har målat upp en bild av mig själv som stark,
men alla har en svag punkt. Även jag. - Linnea