Polismuseets blogg: Fängelse kan vara en nystart

Gästblogg av Sofia, en av de unga som skriver i bloggen Andra sidan murarna om att ha en förälder i fängelse. Sofia vill dela med sig av sina erfarenheter och främst nå dem som drar sig för att söka hjälp, men innerst inne insett att de behöver stöd. Blogginlägg 18 dec 2015.

Julen är en högtid då det sprids mycket glädje, kärlek och värme.
En högtid då vänner, släkt och familj samlas för att visa sin uppskattning
till varandra. Julen är en självklarhet för många, men en dröm för andra
att få uppleva tillsammans med alla den håller kär.

För vissa är det inte bara skratt, glädje och värme, utan även sorg,
tårar och smärta. Under min uppväxt var min pappa en förebild,
en person jag alltid såg upp till, en stöttepelare.

Med tiden märkte jag hur han sjönk ner i ett djup, ett bottenlöst djup
jag inte kunde rädda honom ifrån. Jag var rädd och orolig.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Ett flertal gånger föreslog jag psykolog eller något som helst samtalsstöd,
hans personlighetsförändring skrämde mig. Hur han förut varit min stöttepelare
och istället var en helt främmande människa berusad på sitt hat.
Det slutade med att han satt inne för ett brott i fyra år.

Fyra långa år som inneburit en lång och svår resa med mycket påfrestningar
för alla inblandade. Jag var arg, ledsen, sårad, orolig och besviken.
Jag förlorade inte bara min pappa när han åkte in, jag förlorade även mig själv,
en del av mig som tog många år att vinna tillbaka. Jag blev osäker i mig själv,
trodde allt var mitt fel och tog lätt åt mig av andras kritik.
Jag försvann någonstans mitt i allt, gick vilse.
Jag var så inne i ett tunnelseende, det skrämmer mig hur blind jag var.

Jag insåg någonstans att alla behöver tid på sig att bearbeta allt
och det är okej. För mig tog det många år innan jag förlät min pappa.
Jag var vilsen på djupet och min själ var bruten, men jag hittade sätt att få ut all hat 
och smärta jag bar runt på. Först då kände jag att alla sår från det förflutna började läka.

Idag har vi en starkare relation än någonsin tidigare, trots att pappa suttit inne
är han fortfarande min förebild. Toppar och dalar, brister och misstag
är trots allt bara bevis på att vi är mänskliga. Fängelse behöver inte
betraktas som ett misslyckande, på något sätt ser jag det mer som en möjlighet
att börja om på nytt.

Denna jul spenderas på olika håll, men jag behöver inte längre vara orolig
för omväxlingens skull och det betyder tusen gånger mer än materiella ting. 

//Sofia

Texten har tidigare publicerats i Tidningen Filen.