Skip to main content

Bevakningsskolan 2 av 3 – Varumärkeskrockar i EU och förlorad ensamrätt

Blogginlägg   •   Jan 30, 2018 16:31 CET

Detta är det andra av tre lektioner i vår informationssatsning kring vikten av att bevaka sina varumärken för att undvika potentiellt affärskritiska risker. Här kommer vi fördjupa och exemplifiera resonemangen vi först berörde i den förra lektionen som du kan läsa här.

Det finns en vanlig missuppfattning om att det räcker med att registrera ett varumärke för att man ska få en långsiktig ensamrätt till namnet, figuren eller vad man nu väljer att skydda. Men utan en bevakning blir det svårt, eller till och med omöjligt, att kunna skydda denna ensamrätt.

EU-problematiken
Förr var varumärken enbart ”nationella”. Varumärken ansöktes och registrerades per land. I syfte att förenkla för varumärkesägare har ett antal initiativ gjorts för att man lättare ska kunna få ett heltäckande internationellt skydd. Exempel på detta är möjligheten att ”designera” ett existerande varumärke till andra länder via WIPO, samt de så kallade ”gemenskapsvarumärkena” i EU. Dessa initiativ är de bästa exemplen på varför man bör ha en varumärkesbevakning.

När man började kunna registrerade gemenskapsvarumärken som gäller för hela EU, istället för att registrera varumärken land för land, uppstod relativt omgående (och föga förvånande) ett problem.

När en varumärkesansökan skickas in till exempelvis svenska PRV gör de både en granskning av varumärkets s.k. ”särskiljningsförmåga” (att man inte försöker registrera ”socker” för socker) och dess ”förväxlingsbarhet” med tidigare registrerade rättigheter såsom varumärken, bolagsnamn med mera.

En varumärkesansökan för 28 länder innebar att granskningen av en ansökan rimligen inte kunde vara rigorös som den som en nationell myndighet gör. Detta då granskningen skulle behöva vara ca. 28 gånger mer omfattande, och många gånger mer komplex, än den som exempelvis PRV gör. I detta fall är det granskningen av varumärkets ”förväxlingsbarhet” som fått stryka på foten. EUIPO (som sköter gemenskapsvarumärkena för EU) har därför lagt över det ansvaret på varumärkesinnehavarna att bevaka sina intressen.

Därför granskas i regel inte en ansökan mot eventuella tidigare registrerade rättigheter i registren hos resp. EU-land, eller ens tidigare registrerade EU-varumärken. EUIPO säkerställer att varumärket har en särskiljningsförmåga och publicerar sedan ansökan så varumärkesägares eventuella invändningar mot den kan lämnas. Då gäller det att veta om när dessa ansökningar inkommer, för detta har man en varumärkesbevakning.