Skip to main content

Drömmen om ett bättre liv

Nyhet   •   Dec 08, 2015 15:40 CET

För 28 år sedan kom han som pojke från krigets Iran. Minnena från den första tiden i nya hemlandet väcks åter till liv när miljontals människor befinner sig på flykt. I deras ögon finns förtvivlan – men också ett hopp som Manouchehr Kiaei känner igen.

Det finns en alldeles särskild plats i Manouchehr Kiaeis hjärta. Det är en liten strand nedanför Lappkärrsbergets studentboende i Stockholm. Där satt han så ofta han kunde efter att ha anlänt till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från Iran, som då låg i krig med Irak sedan sju år. Med Lilla Värtans vatten för ögonen och skogen i ryggen fann han som 12-åring trygghet.

Än idag kör han ned till ”Lappis Beach” varje gång han passerar Roslagstull. Han gör det för att minnas sin första tid i det som kom att bli hans nya hem – farbroderns lilla studentrum.

– De första åren var jag jämt i skogen. Jag gick direkt till skogen i Stora Skuggan efter skolan. Jag kunde vara där tre, fyra timmar varje gång och bara springa omkring. Och på stranden var jag många sommardagar och badade med kompisar. Det är härligt att väcka bra barndomsminnen till liv, säger Manouchehr.

Det har gått 28 år sedan han satte sin fot på svensk mark för första gången. Idag är han en framgångsrik tandläkare och ”Team Kiaei” är ett av de tre arbetslag som utgör Fruängstandläkarna strax söder om Stockholm. Mottagningen är belägen i närheten av det numera nedlagda motellet Gyllene Ratten, som på 1980-talet användes som flyktingbostad och där Manouchehr under en period bodde. Det är ett faktum som Manouchehr idag kan skratta gott åt.

– Nu jobbar jag bara 200 meter därifrån!

I Teheran, där han bodde med sina föräldrar och tre systrar, fanns det i stort sett bara betong, bilar och nästan inga grönområden. Sverige kom att bli en oas där friheten inte bara tog sig uttryck i den undersköna naturen utan också i det faktum att vi har rätten att uttrycka oss. När Manouchehr såg en affisch i studentkorridoren som manade till demonstration mot Irans brutala regim, blev han först helt ställd. Hans pappa hade varit aktiv i revolutionen mot Irans sista kung, Shah Mohammad Reza Pahlavi, och betraktades senare som en säkerhetsrisk och förföljdes av polisen då han också var emot landets nya ledare Ayatollah Khomeini.

– Om man så mycket som tittade på en sådan affisch i Teheran kunde man ”försvinna”. Och där kunde vi stå i studentkorridoren och läsa den utan bekymmer!

Det som fick Manouchehr att fly från Teheran var den överhängande risken att bli inkallad som soldat och delta i kriget. Tanken var att han skulle kunna återvända hem efter ett par år eftersom alla trodde att inte bara kriget, utan också regimen, snart var ett minne blott. Så blev det inte.

Revolutionen hade bara resulterat i en ny diktatur och familjen Kiaei insåg att sonen aldrig skulle kunna få samma goda chanser till utbildning och ett bra liv i hemlandet som i Sverige. I väntan på att hans ansökan om asyl i Sverige skulle beviljas började Manouchehr skolan.

– Den var väldigt bra. Det var inte alls samma disciplin som i Iran. Här var det mer på barnens villkor, mer gemenskap. Det kändes nästan som att komma till himmelriket.

De årliga besöken som skolklassen gjorde hos tandläkaren var enbart angenäma. Han hade god tandstatus och upplevde aldrig några plågsamma ingrepp.

– Tandvårdspersonalen var glad och trevlig och jag tänkte att det där verkade vara ett bra arbete att få betalt för.

Några år efter hans ankomst till Sverige anslöt resten av familjen i två olika omgångar och livet i det nya landet började ta form. Manouchehr kom så småningom in på Tandläkarhögskolan i Göteborg och efter examen år 2000 arbetade han i London och inom Folktandvården i Södertälje. Via en pensionerad tandläkare i Solna kom han i kontakt med Praktikertjänst, som tipsade honom om mottagningen i Fruängen. Där har han nu varit sedan 2006.

Hans erfarenheter som ensamkommande flyktingbarn fick honom att engagera sig i Praktikertjänts insamling till människor på flykt i samarbete med Röda Korset. Manouchehr har privat bidragit med 5 000 kronor. ”Trots att min krigsupplevelse och min flykt inte kan mäta sig med de trauman som de syriska flyktingarna har upplevt känner jag med de människor som är på flykt nu. Jag blir glad i själen när jag ser det engagemang och den välvilja som sjuder i vårt land idag”, skrev han i sin donation. Om kritiken som framförs mot invandringspolitiken och flyktingars verkliga skäl säger han:

– Jag har varit här i nästan 30 år och sett flyktingvågorna komma, och det är samma diskussion varje gång. När vi iranier kom, ja då sade man att det var Hizbollah som kom till Sverige och att vi slår våra kvinnor. Nu har vi utbildat oss och det är inte så konstigt att vara iranier i Sverige. Sedan kom de från Balkan, och man sade att de var cykeltjuvar och allt möjligt. Nu är det inte så mycket diskussion om dem längre. De har smält in, de jobbar, de får barn och barnen blir svenskar. Och nu kommer syrierna. Man måste ge det tid, säger han och fortsätter:

– Jag var på Stockholms Centralstation när många flyktingar anlände med tåg. Jag blir så glad i själen när jag ser att det finns medmänsklighet bland oss. Jag upplever Sverige som ett väldigt öppet och välkomnande land och jag hoppas att det fortsätter så.

Text: Thomas Sjöberg

Foto: Lindsten&Nilsson

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy