Kostsam rundgång i obeståndsrätten

 Om ett aktiebolags konkurs avslutas med överskott ska domstolen besluta att bolaget omedelbart träder i likvidation, ABL 25 kap 51 §. Frågan är, för det fall att bevakningsförfarande skett och överskottet beror på att flera stora borgenärer inte bevakat sina fordringar, om likvidatorn i det läget ska kalla på okända borgenärer eller måste söka bolaget i konkurs i enlighet med ABL 25 kap 34 och 36 §§?

 För en tid sedan fick jag just denna situation på mitt bord. En konkurs där bevakningsförfarande hade genomförts hade slutat med överskott och tingsrätten hade försatt bolaget i omedelbar likvidation. Det tycktes ju i detta läge onödigt att behöva kalla på okända borgenärer då sannolikt alla borgenärer redan hade haft möjlighet att bevaka sina fordringar genom förvaltarens försorg. Sex månader skulle förflyta och om ingen hörde av sig - borgenärerna hade ju inte visat intresse under konkursen - skulle ägaren få återstående tillgångar tillskiftat sig. Kostnadseffektivare att helt enkelt skifta ut tillgångarna omedelbart kunde tyckas.

 Så enkelt var det naturligtvis inte. Jag kunde konstatera att flera borgenärer - som inte hade fått betalt i konkursen p.g.a. att de inte hade bevakat sina fordringar - hade fordringar på belopp som vida översteg de kvarvarande tillgångarna (överskottet i konkursen). Om man inte kunde bortse från dessa i konkursen obevakade fordringarna var likvidationsbolaget på obestånd och i så fall var likvidatorn skyldig att söka likvidationsbolaget i konkurs…igen.

I en likvidation innebär kallelse på okända borgenärer att de som inte hör av sig under kallelseperioden försitter sin chans att kräva betalning för sin fordran, s.k. preklusion. En borgenär som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden förlorar rätten att kräva ut fordringen, om han inte visar att gäldenären har känt till den före anmälningstidens utgång. (1) Detta gäller även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen. I den här typen av kallelse på borgenärer mister alltså den ointresserade eller ouppmärksamme sin möjlighet att få betalt i likvidationen. Skulle det därefter uppstå en situation som leder till konkurs kan de prekluderade fordringarna inte tas upp som fordringar i konkursen och dessa borgenärer skulle inte inkluderas i ett bevakningsförfarande. (2)

 I en konkurs där bevakningsförfarande äger rum (3) gäller som huvudregel att borgenär som inte bevakar en fordran inte heller kan få utdelning för fordran. Det är dock inte fråga om någon preklusion av fordran. Fordran kan exempelvis fortfarande göras gällande i efterbevakning i konkursen. Situationen vi hamnar i är den att - något slarvigt uttryckt - obevakade konkursfordringar kan göras gällande i likvidation, men ”obevakade” likvidationsfordringar inte kan göras gällande i konkurs.

Låt oss se på mitt fall igen. Konkursen avslutades efter bevakning med överskott och bolaget trädde då i likvidation. Då de obevakade fordringarna inte prekluderats ska borgenärerna kontaktas och kallelse på okända borgenärer ske. Om kända fordringar och likvidationskostnader överstiger tillgångarna, och någon typ av ackordslösning inte kan uppnås, är bolaget sannolikt på obestånd. Det är då likvidatorns plikt att söka likvidationsbolaget i konkurs. Någon preklusiv kallelse av okända borgenärer görs därför inte. I den påföljande konkursen kan återigen situationen uppstå att det efter bevakning vid avslutandet återstår ett överskott, varpå tingsrätten återigen ska besluta att bolaget ska träda i likvidation.

Följden blir alltså att om borgenärerna är av det ointresserade eller ouppmärksamma slaget kan konkurs som slutar med överskott och likvidation komma att rulla runt mellan likvidator och förvaltare tills tillgångarna är uttömda. Inkomstbringande för advokater, men kostsamt för samhället och ibland traumatiskt för konkursgäldenärens ställföreträdare. Här borde lagstiftaren införa en regel som just avseende denna typ av likvidationer innebär att i konkurs obevakade fordringar inte kan göras gällande i likvidationen och att kallelse på borgenärer inte behöver ske. På det viset kan likvidationen snabbt genomföras utan onödiga kostnader för samhället eller gäldenären.

Advokat Mikael Ludwigs