På mindre än ett dygn förändrades mitt liv helt

Carola Nylund är vår nya bloggare på Diabetes Wellness Sverige. Hon var 17 år när hon fick diagnosen diabetes typ-1 men hennes sjukdomshistoria slutar inte där. Trots hennes motgångar i livet har hon inte slutat jaga sina drömmar och hennes kämparglöd går inte att missa.

Mitt namn är Carola Nylund, jag är 25 år gammal och bosatt i Kiruna. Jag driver en blogg som handlar om sjukdomar, resor och andra betydande händelser som sker i mitt liv. Mitt liv skiljer sig åt från många andras och på bloggen delar jag med mig av det. Från och med april i år skriver jag även för Diabetes Welness Sverige!

Jag var 17 år gammal när jag fick diagnosen diabetes typ-1. På mindre än ett dygn hade mitt liv förändrats helt – en förändring som jag varken önskat eller kunnat påverka över huvud taget. Att ha levt 17 år av sitt liv utan att behövt planera, eller ens reflektera, över vad som kommer hända under dagen till att behöva räkna kolhydrater till i stort sett varje måltid var en tuff men livsnödvändig omställning. Jag var både arg och ledsen över det, vårterminen på gymnasiet hade precis börjat och jag hade fullt upp med skolarbeten, betyg och träning. Jag hade helt enkelt inte tid med att få en obotlig sjukdom som jag behövde kontrollera 24 timmar om dygnet! Mitt blodsocker svängde kraftigt de första åren vilket också resulterade i otaliga besök till akuten och nätter på intensiven, under en period visade mitt HbA1c så högt som 130mm/L. Av en diabetessköterska fick jag rådet om att bli vän med min diabetes, men hur enkelt är egentligen det?

Men min sjukdomshistoria slutar inte där - två år senare fick jag ett flertal kramper och diagnosen epilepsi. Som ett brev på posten fick jag även högt blodtryck, ögonsjukdomen diabetesretinopati, njursvikt, hjärtsvikt och i samma veva dessutom ett flertal stroke, TIA-attacker och afasi p.g.a. sjukdomen Moyamoya som läkarna efter många undersökningar upptäckte att jag hade. Moyamoya drabbar cirka en på miljonen och är en mycket allvarlig kärlsjukdom i hjärnan där halspulsådrorna blir förträngda vilket i sin tur resulterar i ett minskat blod- och syresättning till hjärnan. När blodflödet minskar försöker kroppen försvara sig genom att bilda ett nätverk av nya små blodkärl runt det förträngda områdena, men då de nya blodkärlen är väldigt tunna och sköra har de lätt för att brista och utan operation kan det leda till stroke, hjärnblödning och för tidig död. När jag insjuknade i Moyamoya 2014 var mitt blodflöde till hjärnan, främst på min vänstra sida, nästan obefintlig och jag fick åka två gånger till Tyskland för operation. I dag ser mitt blodflöde relativt bättre ut, dock har jag fortfarande förträngningar men som i dagsläget inte behöver opereras.

Allt detta låter väldigt galet, eller hur? Även fast jag haft tid på mig att bearbeta detta känns det fortfarande helt surrealistiskt, och när jag läser det jag precis skrivit känns det fortfarande overkligt! Händer detta verkligen mig?

Som ni säkert förstår finns det mängder av trauman, sorger, olyckor och missöden i mitt bagage. Under de senaste åren har jag fått uppleva saker som många inte gör under en hel livstid! Givetvis finns det också mycket glädje, lycka och skratt i mitt liv och jag har både vänner och familj som ställer upp för mig. Ni är guld värda!

Som person försöker jag alltid vara positiv och se saker från den ljusa sidan, och det var faktiskt under den tidpunkten då jag mådde som sämst som jag fick upp ögonen för en av mina största passioner – att resa. Trots läkarnas invändningar började jag leta efter en flygbiljett, det spelade egentligen ingen roll till vilken destination, jag ville bara bort. Några månader senare klev jag på ett flygplan till Asien och efter tre månader återvände jag till Sverige med smak för att just resa. Jag har aldrig velat fastna i det där ”ekorrhjulet” många pratar om, och sedan dess har jag varit på både korta och långa resor genom Europa, Asien samt Central- och Sydamerika. I skrivande stund har jag besökt 24 olika länder.

När jag inte reser eller jobbar försöker jag att vara ute i naturen så mycket som möjligt. Jag älskar att vara i fjällen, åka skidor, köra skoter, fiska m.m. Men att resa eller utöva någon av dessa aktiviteter, speciellt som diabetiker och när hälsan inte är på topp, kräver en hel del planering: har jag t.ex. packat med tillräckligt med insulin under den tid jag kommer vara borta? Hur ska jag förhindra att insulinet fryser eller blir för varmt? Kommer kanylerna, blodtestremsorna och lansetterna att räcka? Har jag med alla tillbehör till min blodsockermätare Freestyle Libre och insulinpumpen Omnipod? Vad skulle hända om jag skulle glömma min väska med medicinerna eller om jag skulle bli rånad utomlands? Är alla mina medicinlistor uppdaterade och lättillgängliga? Utan att överdriva kan min väska vara halvfull med mediciner när jag är ute och reser.

Något som jag dock lärt mig under de senaste åren är att resa med diabetes (och även med andra sjukdomar) inte alltid behöver vara något negativt. För mig har det hjälpt mig att planera, strukturera samt gjort mig mer envis och målinriktad. Jag har insett att även om ens liv är kantad med svårigheter betyder det inte att man automatiskt behöver ge upp sina drömmar. Det är något jag verkligen vill understryka. För mig har mina sjukdomar snarare sporrat än stjälpt mig och hur klyschigt det än låter känns det, i alla fall för mig, att man som sjuk ser och uppskattar saker och ting i livet på ett annat sätt då man vet hur allt kan vända på ett ögonblick.

Så som sagt: här kommer ni kunna följa min resa både inom sjukhusvärlden och den riktiga världen.

Blogg: www.cnylund.se
Instagram: carolanylund

Carola

Följ med på hennes resa HÄR

Carola Nylund om sitt liv med diabetes typ 1. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.