Hur mycket kan du egentligen få reda på om din granne via nätet?

I dagens samhälle finns information om allt och alla några tangenttryck bort. Om du söker upp en person på hitta.se, ratsit.se eller eniro.se (testa att söka på dig själv om du inte gjort det!) så finner du inte bara adressuppgifter och telefonnummer, utan information om man är ledamot i styrelse, ett foto eller karta över den angivna adressen, ålder, födelsedatum och namnsdag. Du finner tomtkarta över fastigheten om du äger en sådan, angivelse av storlek på tomten och uppgifter om bygghändelser.

Dessutom finns en profil som utvisar vilken ”typ” av människor som bor i området och vilken typ av bilar som grannarna vanligtvis äger. Man kan också se hur området röstar, vad man ofta arbetar inom och på det användbara länkar till tjänster som man kan behöva. Antagligen så att man ska kunna köpa en likadan bil som grannen har eller skicka blommor på födelsedagen.

Vi är kartlagda i stort som smått på nätet, alldeles oavsett om vi själva väljer att lämna ut personlig information på Facebook. Vill man rota ännu mer i sina grannars privatliv, kan man alltid gå in på lexbase.se och ta reda på om grannarna har dömts för snatteri, misshandel eller rattfylla.

Men hur går detta ihop med integritetsskyddet som ska finnas enligt personuppgiftslagen och den nya dataskyddsförordningen? Syftet med dessa båda lagstiftningar är att skydda individers integritet, och målet är att så lite personuppgifter som möjligt ska behandlas. En huvudregel är att personuppgifter bara får behandlas om det är nödvändigt. Ingen information på Lexbase, Ratsit, Enrio eller Hitta är nödvändig – bryter de mot lagen?

Det enkla svaret är nej. Om man har ett utgivningsbevis enligt tryckfrihetsförordningen så är inte personuppgiftslagen (PUL) tillämplig, och även enligt den kommande lagstiftningen (dataskyddsförordningen) gäller yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen före dataskyddsförordningen.

I dagarna har dock Regeringen lämnat en lagrådsremiss till Lagrådet om ändringar i medielagstiftningen. Den parlamentariska utredningen, Mediegrundlagskommittén, som sedan 2014 berett ärendet har bland annat haft i uppgift att modernisera språket i grundlagarna.

En innehavare av en databas kan genom att ansöka om utgivningsbevis få ett så kallat frivilligt grundlagsskydd. Det finns inga krav på verksamheten eller syftet med denna. Det diskuterades redan då denna möjlighet infördes 2003 om det kan bli en konflikt med integritetsskyddet, men vid denna tidpunkt uppfattades nog inte möjligheterna att registrera människor i den omfattning som sker idag.

Mediegrundlagskommittén och Regeringen har nu funnit att grundlagsskyddet för vissa söktjänster bör begränsas av integritetshänsyn, i fall där innehållet är av särskild integritetskänslig karaktär.

Man syftar då på online-tjänster som drivs på kommersiella grunder, där allmänheten får tillgång till information om enskilda utifrån vad som finns tillgängligt i offentliga register (läs ”Lexbase”). Denna typ av verksamhet ligger långt ifrån vad utgivningsbeviset är tänkt att skydda, och man menar att det tvärtom synes vara naturligt att låta denna typ av information träffas av integritetslagstiftningen (PUL/dataskyddsförordningen).

Det förslag som nu lämnas innebär att det införs en delegationsbestämmelse i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som ger utrymme att i lag förbjuda offentliggörande av personuppgifter som avslöjar etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening, om hälsa, sexualliv eller sexuell läggning, som består av genetiska uppgifter eller biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, eller om att en enskild har begått lagöverträdelser genom brott, förekommer i fällande domar i brottmål eller varit föremål för straffprocessuella tvångsmedel. Detta ska dock endast avse sådana samlingar av uppgifter som är ordnade på ett sådant sätt att det är möjligt att söka eller sammanställa uppgifterna, och med en kvalificeringsgrund att det finns särskilda risker för intrång i enskildas personliga integritet.

En sådan bestämmelse är kontroversiell i så motto att det är fråga om en begränsning av grundlagsskyddet. Man kan diskutera om detta kan användas som censur, och det kan slå mot mer ”sedvanliga” uppgiftssamlingar inom medievärlden.

De uppgifter som kommer att träffas av en sådan bestämmelse motsvarar i princip det som kallas för ”känsliga uppgifter” eller ”särskilda kategorier av uppgifter” i dagens och kommande lagstiftning.

Det återstår att se vad Lagrådet har att säga om de föreslagna ändringarna i grundlagarna, men som det uppfattas råder någorlunda parlamentarisk konsensus om att dagens grundlagsstiftning inte är anpassad efter dagens mediesamhälle och Internets utveckling.