Rakare vägar till hållbara vattentjänster?

Den 28 maj 2018 publicerades betänkandet SOU 2018:34, Vägar till hållbara vattentjänster. Betänkandet utgör resultatet av regeringens uppdrag till Miljö- och energidepartementet att se över kommunens skyldighet att ordna vattentjänster enligt 6 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) och frågor om små avlopp.

I betänkandet utreds behovet av en central tillsynsvägledande myndighet för tillämpningen av 6 § LAV och förslag ges på vilken myndighet som kan vara lämplig. Även möjligheterna att förenkla för enskilda fastighetsägare att göra rätt avseende frågor om vatten och avlopp utifrån sina lokala förutsättningar ses över. Dessutom utreds hur man kan tillfredsställa enskilda fastighetsägares behov av korrekt och tillgänglig information om lämpliga va-lösningar. Vidare föreslås kostnadseffektiva styrmedel som ökar åtgärdstakten för små avlopp och återvinning av näringsämnen. Nedan följer exempel på betänkandets innehåll.

Betänkandet kretsar, liksom regeringens uppdrag gav, till stor del kring LAV och vilka problem som i dagsläget finns med regleringen. I 6 § LAV anges att kommunen har en skyldighet att ordna vattentjänster om det behövs för skyddet av människors hälsa och miljön och om bebyggelsen ingår i ett större sammanhang. Begreppet ”större sammanhang” tolkas enligt dagens praxis som 20-30 hus, i vissa fall något färre. Tolkningar i rättsavgöranden har visat att det nästan alltid finns ett sådant behov att skydda människors hälsa och miljön. Tolkningar har också varit strikta gällande kommuners ansvar för vattentjänster och allmänna anläggningar så snart bebyggelser utgör ett större sammanhang. Därav följer att det enligt 6 § LAV ofta finns en skyldighet för kommuner att anlägga vattentjänster. Eftersom anläggandet av sådana ofta är mycket kostsamt och innebär att va-avgiften för samtliga en kommuns invånare skulle behöva höjas, har det lett till att kommuner helt enkelt väljer att inte genomföra exploateringar och skapa förutsättningar för bebyggelse på landsbygden.

I betänkandet tas även upp att många fastighetsägare idag anser att avgiften för att ansluta sina fastigheter till det kommunala vatten- och avloppsnätet är för hög. Det har också varit vanligt att fastighetsägare kräver att få bli anslutna till den allmänna anläggningen men att kommunen vill avvakta investeringen och fastighetsägare då tills vidare får åtgärda sina egna anläggningar. Det faktum att fastighetsägare inte har möjlighet att överklaga kommunens bedömning av vilka fastigheter som ska anslutas till den allmänna va-anläggningen och få den prövad utöver laglighetsprövning har uppfattats som ett demokratiskt problem. I dagsläget får fastighetsägare vända sig till länsstyrelsen som ska bedriva tillsyn över hur kommunen sköter dessa beslut, men kan som sagt inte överklaga kommunens beslut i sig. Betänkandet ger ett antal förslag för att göra det flexiblare för kommuner när de ska tillämpa 6 § LAV och för att minska problem med demokratiunderskott. Förslagen ska enligt betänkandet inte kompromissa med skyddet för människors hälsa och miljön.

Det presenteras vidare ett förslag till en förordning om avloppsdeklaration. Den föreslagna förordningen innebär att det för verksamhetsutövare för små avloppsanläggningar, oftast fastighetsägare, blir en skyldighet att till kommunen inlämna en deklaration i vilken det klargörs vilken typ av tillstånd som gäller för anläggningen eller om det är en anmälningspliktig sådan. Deklarationen ska utföras av speciella kontrollanter vart sjunde år. Ur deklarationen ska det framgå hur anläggningen är utformad och hur den används samt en bedömning av avloppsanläggningens funktion i förhållande till anläggningens tillstånd eller anmälan. Utebliven avloppsdeklaration kan innebära att miljösanktionsavgift blir aktuell. Dessa deklarationer är tänkta att förtydliga fastighetsägares eget ansvar för sina små avloppsanläggningar och förenkla kommuners översyn och tillsyn över små avlopp.

Nedan följer de centrala förslagen i Miljö- och energidepartementets betänkande:

• Havs- och vattenmyndigheten ska i framtiden vara tillsynsvägledande myndighet för länsstyrelsernas i deras tillsyn över hur kommunerna uppfyller sin skyldighet enligt 6 § LAV. Havs- och vattenmyndigheten ska göra detta arbete tillsammans med Boverket, Livsmedelsverket och Naturvårdsverket. På detta vis ska länsstyrelserna få ett ökat stöd, kunskapsutbyte mellan dem underlätta och tillsynen ska bli mer lika över landet.
• Ett nytt stycke ska införas i 6 § LAV. Detta stycke ska innebära att kommunerna lägger ett större fokus på att bedöma behovet av vattentjänster. Kommunen ska utreda om det finns en möjlighet att på ett annat sätt än med en allmän va-anläggning uppnå ett motsvarande skydd för människors hälsa och miljön.
• Det ska i LAV införas ett krav på att kommunerna ser till att det finns en långsiktig plan för hur försörjning av vattentjänster inom kommunen ska ske. Denna plan ska beslutas av kommunfullmäktige. Den långsiktiga planen ska lämnas på samråd och granskning för att öka det demokratiska inflytandet över hur kommunen planerar för att ansluta fastigheter till kommunalt vatten och avlopp. Några nya möjligheter att överklaga utöver möjligheten till laglighetsprövning föreslås dock inte.
• De statliga myndigheter som arbetar med vattentjänster ska samverka mer för att stödja kommunerna och styra mot hållbara vattentjänster. Utredningen föreslår att en plattform för detta ska bildas. Naturvårdsverket ska vara koordinator för denna.

Vi på Foyen ser fram emot att se hur denna SOU kommer att tas emot. Försörjning av vatten är något som är en samhälleligt mycket central fråga som engagerar många, men som också kommer med stora kostnader, vilket vi ser i vårt dagliga arbete i ärenden på advokatfirman. Att regeringen lyfter dessa frågor och visar en vilja och strävan mot förtydliganden och mer enhetliga bedömningar över landet ser vi som positivt. Vad resultatet blir, och när vi ser det i lagstiftning, blir spännande att följa.

Har Du frågor om VA-anläggningar, anslutningsplikt, miljöhänsyn m.m?

Kontakta:

Pia Pehrson, advokat och delägare på Foyen Advokatfirma
pia.pehrson@foyen.se

Annika Carlsson, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
annika.carlsson@foyen.se