Margareta: "Undan för undan tog vi plats i varandras hjärtan"

Författare: Margareta Söderberg 

Hej alla. Jag vill berätta.

Min son försvann för 30 år sedan, nittonårig. Min älskade dog för 5 år sedan. Men vänner, barnbarn och barnbarnsbarn har fyllt mitt hjärta igen.

Så plötsligt en septemberdag 2017 kom Du.

Stod bara där i mitt kök och gav mig leende en kram.

Du kom att stanna nästan 9 månader, skyddad i mitt hus i skogen.

Du kom med din oro, dina mardrömmar, din avvaktande osäkerhet, men också med din värme och lyhördhet, din unga energi och vetgirighet. Visade dig i din musik, din dans och din kärleksfullhet. Småningom kunde du vila i lugnet och min trygghet, kanske för första gången i livet.

Vi delade allt, hjälptes åt med allt. 

Och undan för undan tog vi plats i varandras hjärtan.

Den vintern fyllde du 19 och jag 81. Du gjorde mig alldeles ung. Jag bejakade alla dina kreativa infall och idéer. Vi letade bland mina tyger, jag visade dig symaskinen och du sydde dig ett par utmärkta byxor. I mina lådor hittade vi material till vackra armband du gjorde till våra vänner. Jag lärde dig ätliga svampar och du sprang ut i skogen och kom hem med korgen full gång på gång. Du efterlyste poesi om LIVET - vi letade i mina bokhyllor - du tillbringade timmar med att läsa, skriva och översätta svenska dikter som du rappade till musik ...

Vi gjorde läxorna du fick av Veronika från skolan. Jag lärde dig skriva fina bokstäver.... jag skrev ner dina raptexter vartefter du födde dem ... du skapade ett "gym" på logen, du tränade hårt och visade stolt dina muskler - visst hade de växt sen du kom? 

Det blev kallt - vi satte i innanfönster, du lärde dig snabbt att sätta klisterremsorna perfekt. Du bar in ved, massor med ved. Du såg bekymrat på min obefintliga frisyr och frågade om du fick klippa mitt hår och gjorde det jättefint. 

Småflickorna älskade dig, ni lekte i snön, du byggde snöhus och ni for på pulkan nedför backarna ... Och alla besökande vänner fick njuta av din afghanska mat som du lagade och serverade med stor omsorg och koncentration. Och du fick oss alla att dansa på köksgolvet till din häftiga turkiska musik.

Det blev också många långa timmar framför datorn och tv:n denna enorma snövinter.

När snön äntligen släppte sitt tag om marken och Våren kom, började du bygga. Fantastiska byggen, terrasser, högt upp bland träden i min skog. Du bar och byggde, bar och byggde, med din lilla starka kropp. 12 timmar om dygnet. Jag såg hur du växte. Och du byggde ett litet växthus åt mig för tomaterna.

Men en dag sa du att du skulle resa. Till Afghanistan, Turkiet. Du orkade inte vänta längre, inte gömma dig längre. "Hur länge ska jag vänta? 2 år? 5 år? 10 år? 20 år?"

Jag hade inga svar, men vi bestormade dig med argument för att stanna, vänta litet till. Men du måste leta efter din mamma, hitta din syster...

"Jag måste leva mitt liv" 
"Jag kan inte leva i Sverige, Margareta"
"I hela världen jag hittar inte en mormor som du"
"Du är den vackraste personen i den här världen"
"Jag är ledsen Margareta, jag måste åka"

Du reste. Det har gått 4 månader. Glesa meddelanden: Kabul. Kunduz. Kabul igen och via Pakistan och Iran på väg till Turkiet och din syster. 

Du är på flykt igen. Och mitt hjärta är alldeles trasigt för du tog med dig en så stor bit. En stor bit av mitt hjärta irrar med dig längs farliga vägar långt borta där jag inte hittar dig.

Din jacka hänger kvar i hallen, alldeles vid dörren ut.

Jag är tacksam att jag fått möta dig, Farhad. Att våra liv råkade vävas samman några månader. Det bär jag med mig resten av min tid här på Jorden. Att allt kan stämma mellan människor trots att inget stämmer - ålder, generationer, kön, kultur, etnicitet, uppfostran, utbildning .. inte en siffra rätt, ändå helt rätt! Mänskokärlek är det.

Men det är Smärtsamt och Oförlåtligt att mitt land inte kunde ge dig det enda du frågade efter - Existensberättigande.

Media äger rätt att återge texten med angivande av källa.