Ja till Livet kritiskt till att Barnmorskeförbundet inbjuder stark förespråkare för könsselektiva aborter som huvudtalare

Professor Torbjörn Tännsjö är Sveriges mest framträdande förespråkare för rätten till abort på grund av kön eller funktionshinder. I oktober 2009 deklarerade professor Tännsjö sitt stöd för att välja abort av en rad olika skäl, som det ofödda barnets "dyslexi" och "färgblindhet".

Trots sin radikala människosyn har Tännsjö inbjudits som huvudtalare på Barnmorskeförbundets nationella konferens i Stockholm 9-11 november 2009. "Som huvudtalare kommer han att tala om abort på könsindikation" skriver Barnmorskeförbundet på sin hemsida.

Ja till Livets ordförande, sjuksköterskan Gunilla Gomér, är mycket kritisk till Barnmorskeförbundets val av huvudtalare för konferensen:

- Barnmorskeförbundets förbundsstyrelse väljer genom att lyfta upp Tännsjös extrema åsikter om utsorterande fosterdiagnostik och abort på grund av "fel kön", att inte längre stå på livets sida. Självklart ska barnmorskor värna om både kvinnan och barnet och inte som Barnmorskeförbundet väljer att göra nu, stå för en extrem syn där flickaborter ses som etiskt försvarbara. De kvinnor som pressas av sina partners att abortera sin ofödda flicka behöver allt stöd de kan få av Sveriges barnmorskor.

Länkar:

Debattartikel om flickaborter av Tännsjö:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/23/darfor-ar-det-inte-fel-att-abortera-flickfoster

Om konferensen:
http://www.barnmorskeforbundet.se/reproduktiv_halsa_2009/index.html

http://www.barnmorskeforbundet.se/images/content/documents/Konferenser/konferens2009-webb.pdf

---

Tre citat ur Tännsjös bok "Vårdetik" (sid 117-):

"En patient är döende i lungcancer. Hennes ångest dämpas inte av det morfin hon får. Hennes läkare har också minskat dosen för att inte försvåra hennes andning. Läkaren har emellertid just läst de nya riktlinjerna från Sveriges Läkaresällskaps delegation för medicinsk etik, där det sägs att det är tillåtet att ge en smärtstillande dos, också om den påskyndar patientens död. Han läser upp dem för patienten och erbjuder denna en kraftigare morfindos, men hon avböjer eftersom hon inser att den skulle döda henne. Hon ser inget värde i att förlänga sitt lidande, hon inser att slutet ändå är nära; det liv som återstår för henne är inte värt att leva. Det vore bättre för henne att dö nu än att dö senare. Men hon motsätter sig likafullt en större morfindos. Det hänger samman med hennes religiöst färgade övertygelse att det alltid är fel att begå självmord. Varje handling som innebär hjälp till självmord eller som kan klassificeras som "eutanasi" är också moraliskt förkastlig, det är hennes bestämda mening. Då läkaren säger att det han vill göra är tillåtet i svensk lag och därför inte kan karaktäriseras som aktiv dödshjälp fnyser hon bara. "Struntprat", säger hon. "Det är klart att det är aktiv dödshjälp att ge en injektion som man vet är dödande.""

"Låt oss nu anta att doktorn säger sig respektera hennes beslut. Han frågar om hon inte ändå vill ha den normala, "ofarliga" dosen av morfinet. Hon accepterar tacksamt och han ger henne en injektion - en överdos som effektivt befriar henne från smärta, men som också dödar henne."

"Innebär det att läkaren gjorde fel? Jag tror inte det. Mycket talar i stället för att läkaren, om vi helt orealistiskt bortser från möjliga sidoeffekter av handlingen, gjorde rätt.

---

Nedanstående stycken är hämtade ur Tännsjös debattartikel "Nazism mot fattiga och djur", publicerad 6 oktober 1996, där han beskyller kritiker av "fri användning av fosterdiagnostik" och kritiker av dödshjälp för att "snudda vid en nazistisk hållning" och ha "anknytning till nazistiskt tankegods".

"För femtio år sedan, den 21 november 1946, inleddes den del av Nürnbergrättegångarna, som blivit kallad "The Doctors' Trial". 23 personer ställdes inför rätta, anklagade för medicinens djupa inblandning i det nazistiska förtrycket. Då domen föll den 20 augusti 1947 befanns 15 av de åtalade skyldiga. Vad kan vi lära av denna historiska händelse? Om detta går åsikterna isär på ett plågsamt sätt. Några hävdar att dagens kliniska genetiker, som ger råd i samband med selektiv abort, eller läkare, som ger dödshjälp i Holland, är nazisternas arvtagare. Stämmer det? Nej. De som hävdar att dessa yrkesgrupper skulle operera i en gråzon nära den nazistiska verkligheten gör sig inte bara skyldiga till en demagogisk överdrift. De skymfar nazismens offer. Den tidens genetiker nöjde sig inte med att ge råd till föräldrar. De medverkade vid utrotningen av människor. Den tidens psykiatrer gav inte dödshjälp på svårt plågade människors enträgna begäran. De mördade människor, som varken bett att få bli dödade eller tyckte att de egna liven var meningslösa. Detta innebär emellertid inte att nazismargumentet är utan plats i dagens medicinskt etiska diskussion. Vi ska vara försiktiga med hur vi använder det, men vi ska inte tveka att se parallellerna där sådana verkligen finns. Här ska jag ge några exempel där jag finner nazismargumentet vara på sin plats.

För det första ska vi notera att kritiker av sådant som fri användning av fosterdiagnostik kommit att snudda vid en nazistisk hållning. Jag tänker på kritiker som anser att kvinnor kan komma att "missbruka" sin frihet. Kvinnor kanske inte bara väljer bort sådant liv som inte bör komma till stånd, utan också t ex väntade barn av ett visst kön. Dessa kritiker utgår från att samhället ska uppställa ett officiellt ideal för vad som är ett levnadsvärt liv. Men det var just vad nazisterna gjorde! Andra hävdar att det fria bruket av fosterdiagnostik kan leda till att anlag för ärftliga sjukdomar får ökad spridning i den mänskliga genpolen. De hyser alltså en eugenisk (rashygienisk) oro. Men också detta var just vad nazisterna gjorde. Till sist ligger det något stötande i tanken på att människor som vill avsluta sina liv inte ska tas på allvar. Det är ofta allvarligare att mot någon människas vilja döda henne, än att vägra henne rätten att dö, då det är vad hon begär, men i båda fallen finns en anknytning till nazistiskt tankegods: Det kommer an på läkarna och samhället, inte den enskilde individen själv, att besluta om hennes liv är värt att leva."