Att skapa ett hem i ett nytt land

Barn och ungdomar som kommer ensamma till Sverige från ett annat land placeras ofta i HVB-hem. I en ny doktorsavhandling från Hälsohögskolan, Jönköping University, har Åsa Söderqvist intervjuat unga vuxna om deras erfarenheter när det är dags att flytta ifrån HVB och börja ett självständigt liv.

Upplevelsen av att inte riktigt höra hemma är en ständigt närvarande aspekt hos ensamkommande barn och ungdomar, även om de successivt kommer i kontakt med flera delar av samhället och träffar jämnåriga i Sverige.

­– Det som är framträdande i intervjuerna är att migrationsbakgrunden är något som ungdomarna använder för att definiera sin tid på HVB-hemmet, och de ser det också som att bakgrunden är ett hinder för att komma in i samhället. Jämnåriga tvekar att ta kontakt, man utgår från att de har svårigheter med språket och de har svårt att komma in på arbetsmarknaden, berättar Åsa Söderqvist.

Även för ungdomar med svensk bakgrund är det svårt att flytta från HVB till eget boende, men de här ungdomarna kommer dessutom ut i ett samhälle som är helt nytt för dem. Åsa Söderqvist menar att det stöd som ges till ungdomar med svensk bakgrund när de flyttar ut från HVB även måste ges till de här ungdomarna och vara anpassat efter deras förutsättningar och behov.

Förutom att intervjua ungdomar har hon observerat den dagliga verksamheten på HVB-hem och intervjuat personalen. De anstränger sig för att försöka få in ungdomarna i samhället via föreningsliv och andra aktiviteter, och har i sitt arbete en ständig uppmärksamhet på vad etnicitet och kultur innebär, hur olika skillnader ska överbryggas och samtidigt bejaka de ungas härkomst. Balansgången är en utmaning för personalen.

– Personalen ska både bejaka det som ungdomarna har med sig från landet de lämnat, och föra in dem i det nya, säger Åsa Söderqvist.

Det skapas lätt stereotypa bilder av vad som är svenskt och hur man lever i Sverige. Detta kan leda till ett större utanförskap för ungdomarna. När de ska skapa ett nytt hem är det viktigt att väga in både det som varit och det som kommer längre fram.

– Att skapa trygghet och tillhörighet är inte heller likställt med att man ska tillbringa hela livet här. De här ungdomarna har ett globalt perspektiv, och man måste ta med hela den komplexa bilden, säger Åsa Söderqvist.

Hon hoppas att hennes forskning ska nå ut till dem som kommer i kontakt med dessa unga personer ­– att det ska leda till reflektion kring vad etnicitet och kultur innebär och även kring hur man kan undvika stereotypa bilder samtidigt som man bejakar de ungas ursprung.

– Vi är alla involverade i detta, och har vi inte tid att reflektera blir det svårt att hitta lösningar för den här gruppen och bemöta dem på ett bra sätt. Man måste vara försiktig med att välja de enklaste tankevägarna.

Åsa Söderqvist försvarade framgångsrikt sin avhandling The (re)construction of home: Unaccompanied children’s and youth’s transition out of care den 3 februari 2017.