Vårdens fortbildning viktig för att nå en vård i världsklass

Svensk sjukvård är idag en effektiv produktionsapparat som till stor del fokuserar på att leverera stora volymer vård och att korta väntetiderna. Den effektivisering som skett under senare år har i sig många fördelar, men den riskerar samtidigt att tränga undan vårdens möjlighet att ta till sig innovationer och ny kunskap. Detta kan i förlängningen leda till försämrad vård för patienterna. När läkemedelsbranschen vid årsskiftet införde nya etiska regler som tar bort möjligheterna för företag att bidra till läkares fortbildning i form av resor och uppehälle vid vetenskapliga kongresser m.m. blir detta problem ännu mer aktuellt.

Läkemedel är en av de vanligaste behandlingsmetoderna inom svensk sjukvård och varje år ordineras en stor andel av patienterna läkemedel av sina läkare i syfte att ge bästa möjliga vård. Det få däremot känner till är att läkemedelsbranschen varje år investerar ca 10 miljarder kronor i forskning och utveckling i Sverige, vilket resulterar i att nya innovativa läkemedel kontinuerligt når hälso- och sjukvården. Den intensiva forskningen är ett fantastiskt bidrag, men ställer samtidigt höga krav på kunskapen hos läkare och annan sjukvårdspersonal om de nya behandlingsmetoderna. Kunskap som ständigt måste fyllas på inom ramen för personalens fortbildning och kompetensutveckling.

Sveriges Läkarförbundets fortbildningsenkät visar att läkarnas genomsnittliga antal utbildningsdagar har minskat med 22 procent på 7 år. År 2005 var antalet 9,1 dagar, men år 2012 hade detta hade sjunkit till 7,1 dagar. Och risken är tyvärr stor att utbildningsdagarna fortsätter att minska framöver.

Från och med 2015 bär sjukvården – dvs. vårdgivarna – själva hela kostnaden för resor, kost och logi i samband med fortbildning som sker utanför läkarnas arbetsplats. Att arbetsgivarna bekostar fortbildningen ser jag som en självklarhet, och det var också den bakomliggande orsaken till att SKL och LIF gemensamt ändrade de regler som finns kring samverkan i denna riktning.

De forskande läkemedelsföretagen har fortlöpande ändrat de interna etiska reglerna för att anpassa sig till vad samhället i stort anser vara ett riktigt sätt att agera för företag som har det offentliga som sin främsta – och kanske till och med enda – kund. Det första steget vad gäller bidrag till sjukvårdspersonals deltagande i vetenskapliga konferenser togs redan 2003, när läkemedelsbranschen på egen hand införde den så kallade ”50-procentsregeln” som begränsade det bidrag företagen kunde ge till sådan fortbildning till hälften. Arbetsgivaren skulle såväl välja ut vem som deltog och godkänna deltagandet, som själv bekosta den andra hälften av kostnaderna. Detta LIF-initiativ infördes sedermera i det gemensamma avtalet mellan LIF och SKL. Nu har båda parter enats om att det är dags att ta nästa steg.

Läkemedelsbranschen skäms inte för att vi genom åren har bidragit till läkares fortbildning i form av att underlätta för dem att bevista de konferenser som diskuterar och sprider den senaste kunskapen – faktum är att det har varit ett sätt att försöka säkerställa att den personal som verkar inom svensk hälso- och sjukvård är har hög kompetens och att de är uppdaterade på de senaste medicinska rönen och de nyaste och effektivaste behandlingarna – men kompetensutveckling är i grund och botten arbetsgivarens ansvar och detta avspeglas nu tydligt i de nya reglerna.

Men jag blir samtidigt oroad när jag inser att få landsting eller regioner verkar ha budgeterat för denna nya kostnad. Tidskriften Dagens Samhälle har ringt till landsting och regioner för att fråga om det sker några budgetförändringar i och med det nya ekonomiska ansvaret. Ytterst få svarade att de hade tillsatt extra medel för läkarnas fortbildning i årets budget.

Förutom ekonomiska hinder att nå ny kunskap har flera läkare i debattartiklar de senaste åren vittnat om att de lägger en allt större andel av sin arbetstid på administration, något som också bidrar till mindre utrymme för fortbildning. Den ack så viktiga fortbildningen kostar alltså både i tid och pengar, och just nu står Sveriges läkare med för lite av båda dessa.

Om Sverige ska nå en vård i världsklass där patienterna tidigt får tillgång till de senaste behandlingsmetoderna, krävs att läkare och annan personal i sjukvården får tillgång till mer och bättre kompetensutveckling än vad som erbjuds idag. Ett viktigt tänkbart steg i denna riktning är att vi på allvar börjar mäta vården utifrån dess resultat snarare än hur mycket vård som produceras. På så sätt blir det mycket tydligare hur viktig fortbildning och kompetensutveckling är för patienternas hälsa. Vägen till denna insikt är att flera parter måste samarbeta. Landsting och regioner måste som arbetsgivare tillåta, budgetera för och bekosta fortbildning.

Sveriges Kommuner och Landsting kan bidra genom samordning och kunskapsspridning. Staten kan också bidra genom krav, incitament och uppföljning. Även vi som läkemedelsbransch har ett fortsatt ansvar att utbilda och informera om alla de nya innovativa läkemedel som når och kontinuerligt kommer att fortsätta nå hälso- och sjukvården, även om vi numera inte kommer att delfinansiera sjukvårdspersonalens resor, kost och logi i samband med vetenskapliga konferenser och liknande möten.

Om alla parter tar sitt ansvar för läkarnas fortbildning har vi möjlighet att vända den negativa trenden för läkarnas – och andra vårdprofessioners – möjligheter att fortbilda och kompetensutveckla sig. Bara så kan vi närma oss det mål som vi alla strävar mot, en svensk hälso- och sjukvård i världsklass.

Anders Blanck
VD, LIF - de forskande läkemedelsföretagen