Genmäle till Jan A. Johansson, chefredaktör Skånska Dagbladet

Först och främst: Min inbjudan skickade jag inte till en församlingsmedlem utan till rabbinen Shneur Kesselman, på den postadress som den judiska församlingen själv anger som sin. Givetvis är det inte jag som avgör om rabbinen har församlingens förtroende och jag har i måndags sänt iväg samma inbjudan till de tre talespersoner för församlingen som Mona Sahlin träffade i söndags. Jag är givetvis angelägen om att samtalet blir av.

Den 27 januari deltog jag som vice ordförande i SKL:s Demokratidag i Stockholm. Jag kunde därför inte delta vid ceremonin i Malmö med anledning av Förintelsens minnesdag. Men vad vill Jan A. Johansson ha sagt när han lyfter fram detta som ett argument? Är jag ”guilty by association” för att jag har ett annat angeläget engagemang? Är detta den argumentationsteknik som uppmuntras i Skånska Dagbladet?

Jan A. Johansson skriver att jag ”inte haft några synpunkter” på de ”två avsnitt” i intervjun med mig som väckt uppmärksamhet. Sanningen är att jag har godkänt en text, men att Skånska Dagbladet valt att publicera en helt annan text. I den text jag godkände, som är en helhet, framgår det i vilken betydelse jag använde ordet sionism. Det framgår tydligt att jag pratade om vilken effekt det kunnat få om den judiska församlingen i Malmö, på samma sätt som ett stort antal israeler i Jerusalem, tagit avstånd från de folkrättsliga kränkningar som staten Israel utsatt civilbefolkningen i Gaza för. Jan A. Johansson kan hitta ord och meningar som är lika i bägge texterna, men det är ohederligt att säga att det är detsamma som att jag har godkänt den text som publicerades.

Ordet sionism, använde jag på ett felaktigt sätt. Felet består i att jag inte borde ha lämnat åt Skånska Dagbladet och andra att tolka vad jag menade. Sedan ordet skrevs för första gången 1885 av den österrikiske författaren Nathan Birnbaum, har det utvecklats många olika sorters sionism. Det finns den ”Politiska sionismen” som Jan A. Johansson omfattar (efter Theodor Herzl), ”Arbetarsionismen” (efter Nahman Syrkin), som ledde fram till bildandet av staten Israel. Det finns ”Religiös sionism” – både judisk (bland annat bosättarrörelsen) och kristen. Det finns ”Kultursionism” och den hårdföra ”Revisionismen” (Likud, Irgun). Det finns postsionism, m fl.

Idag kritiserar många sekulära sionister den religiösa sionismen. Många judiska israeler tar, liksom jag gör, kraftfullt avstånd från den aggressiva bosättarrörelsen som i sionismens namn vill skapa ett förtryckande Stor-Israel på ockuperad palestinsk mark. Jag menar att den debatt som man för i Israel, om staten Israels politik, om den högernationalistiska regeringen och om vad olika grupper gör i sionismens namn, måste kunna föras även i Sverige.

Ilmar Reepalu

Kontaktpersoner

Ilmar Reepalu, 040-34 10 02

Julia Janiec, stabschef, 0705-97 07 47