Tillbaka till verkligheten

Denna text är skriven av Tommy Andersson, Ragnar Söderbergprojekt i ekonomi.

Som forskare drivs man av att finna nya och förhoppningsvis banbrytande resultat och insikter. I vår forskningsgrupp kan det handla om allt från att finna ett nytt matematisk bevis, ett tidigare okänt empirisk samband, eller att teorier bekräftas genom experimentella ansatser. För att nå dit krävs en vardag vid skrivbordet och i labbet. Denna vardag kan vara både tidskrävande och tålamodsprövande. Ibland – men bara ibland – ges man dock oväntade möjligheter att lämna vardagen för att göra något som ligger utanför vad man normalt är van vid att göra inom ramen för sin yrkesroll. Just det senaste året har bjudit oss i forskargruppen på ett par sådana oväntade möjligheter och jag kommer att rapportera om två av dessa i detta blogginlägg.  

I slutet av förra året offentliggjordes att vårt projekt var ett av fyra ekonomiprojekt som beviljats forskningsanslag av Ragnar Söderbergs stiftelse. Det var givetvis glädjande nyheter för oss i gruppen och det gav oss också en sådan där oväntad möjlighet att lämna forskningsvardagen som jag skrev om ovan. Det visade sig nämligen att det skulle ske en slags uppstartsfest i Stockholm (på alla hjärtans dag till råga på allt). Fantastiskt tyckte vi alla! Stämningen var avslappnad och det bjöds exempelvis på intressanta föredrag och en filmvisning där vi alla höll hårt i skämskudden när vi såg filmerna om oss själva (inte för att de var dåliga, för de var de inte – de var mycket professionellt gjorda – men för att vi var ovana att se oss själva i ett sådant sammanhang). Dagen innehöll också en del oväntade saker som när Kjell Blückert skämtsamt och pedagogiskt förklarade att gardinerna i mitt arbetsrum var under all kritik (något som min fru instämmer i till 100 procent men som både jag och min far är helt oförstående med... Gör er egen bedömning genom att kolla bakom mitt huvud ca 40 sekunder in i filmen).  

Efter festen var det tillbaka till verkligheten i ett par månader och så i förra veckan gavs det ett nytt tillfälle att lämna forskningsvardagen temporärt ytterligare en gång. Vi hade finbesök i Lund när 2012 års Nobelpristagare Alvin "Al" Roth hälsade på i ett par dagar i samband med att han utsetts till hedersdoktor vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Då jag personligen ansvarade för hans program såg jag till att det var en massa roliga saker på schemat. Bland annat fick Al och jag möjlighet att bevittna ett grishjärta som låg och pumpade i en plastback vid ett studiebesök på avdelningen thoraxkirurgi vid Skånes universitetssjukhus (det var både skumt, coolt, imponerande och fascinerande på samma gång). Vidare fick vi order att ikläda oss olika typer av högtidskläder. På bilden ovan kan ni se hur Al bär frack och jag en så kallad "talar" (vilket enligt Wikipedia är en "vanligen mörk, fotsid, vid och veckrik dräkt med ärmar"). Kul hade vi i alla fall och det gavs många möjligheter att diskutera gemensamma forskningsintressen. Exempelvis diskuterades "njurbyten" och matchningsteori som Al har varit pionjären bakom och som jag kommer att få anledning till att återkomma till i detta forum i ett framtida inlägg.   

Men när man haft kul ett tag knackar som sagt verkligheten på dörren och det är dags att återgå till lite hederligt forskningsarbete. Hur kul man än har haft när man slitits ur sitt sammanhang och temporärt lämnat vardagen så är det faktiskt nästan ännu roligare att komma tillbaka till det som jag kanske älskar mest av allt (fru och barn undantaget så klart) – nämligen att slutföra pågående forskning och tänka på framtida forskningsprojekt. Genom generösa forskningsanslag kan man alltså ha det bästa av två världar: sin älskade forskningsvardag och oväntade avstickare från denna. Tack till Ragnar Söderbergs stiftelse från hela forskningsgruppen för att ni ger oss möjlighet att vara verksamma i en värld där vardagen nästan smäller högre än de oväntade avstickarna.  

PS. Forskningsanslaget har också gett mig den oväntade möjligheten att ibland och temporärt lämna min vanliga stenåldersvardag för att ta mig an det som populärt kallas för "sociala medier". Detta är min officiella debut i sådana sammanhang – jag har nämligen inte Facebook, Instagram, Twitter och allt vad det heter... men numera har jag alltså en blogg! DS.