Uppfinnarhjärta del 1 - En primärnyckel för en tidtabell

Att betrakta världen ur en annan persons perspektiv är en fundamental del i rollen som produktdesigner. Genom att erfara en annan persons upplevelser och vardag får du viktiga insikter. I den ständiga jakten på mitt kreativa uttryck spenderar jag en dag i andra människors yrken - Välkomna till artikelserien Uppfinnarhjärta.

Det finns inget bättre än att försöka förstå hur saker och ting fungerar. Det kan vara en produkt, ett förfarande, ett yrke, en människa eller en olikhet. Allt har ofta sin förklaring och det är sällan så enkelt som man tror.

Under en dag i maj följde jag med Thomas Tydal i hans arbete som lokförare på SJ. Som lokförare är han ytterst ansvarig för tågresan. Förutom att han kan föra fram ett tåg har han till exempel utbildning i första hjälpen, hjärtlungräddning och brandsläckning. Här finns det system för allt. Övervakningssystem, system för tågets hastighet, system för att signaler visar rätt m.fl. Mycket kan gå fel så det gäller att vara proaktiv och initiativrik för att skapa en felfri resa, eller som Thomas korrigerar mig - en säker resa.

Själva tågkörandet på de modernare tågen består mer eller mindre av att hantera en joystick. Det stora ansvaret kommer med att säkerställa resenärerens säkerhet.

Thomas Tydal är inte bara upptagen med alla mina varför-frågor utan kommunicerar med närliggande tåg i trafiken, driftledningscentralen samt ombordpersonal.

Vi lämnar Västerås och efter en stund informerar Thomas mig om att vi passerar vår första station, vilket för mig var förvånande då jag varken kunde se någon perrong, resenärer eller skyltar. Det vi nu kommer in på är något jag älskar att fördjupa mig i, facktermer och dess komplicerade relation till sin omvärld. En station är inte en station och ett tåg är egentligen inte ett tåg.

Tåget är en tidtabell. I folkmun själva fordonet men egentligen är det möjligheten att framföra ett fordon en viss sträcka under en viss tid. Tåg är alltså en rörelseform från en driftplats till en annan som identifierar en särskild tidtabell. Jämförelsevis med flyget så är det själva fligthen, eller som Thomas med sin programmerarbakgrund uttrycker det; "tågnumret är en primärnyckel för en tidtabell".

En station är ett mycket större område än det som vi resenärer ser som enbart plattformen. En station definieras även av signaler och spårväxlar. Om det inte förekommer några växlar och signaler är det en hållplats. När vi någonstans mellan Eskilstuna och Katrineholm svischar förbi en liten vägövergång tittar jag nervöst på Thomas och frågar om detta var en vägövergång, varpå han glatt rättar mig och förklarar att det är en vägskyddsanläggning. 

En station (numera kallad driftplats) är ett större område än bara plattformen och består av signaler och växlar.

När järnvägen en gång i tiden grundlades var militären drivande, vilket vi än idag ser spår av i allt från terminologi till informationsdesign. Öppnar man till exempel ett gammalt skåp finner man en switch för mörkläggning av signaler, ett arv från den tiden då kriget stod runt hörnet. Även fjärrnätet som man använder för att fjärrstyra växlar runt om i landet är byggt på 80-talet och fullt fungerande idag.

Att man kör från vänster sida i tåget härstammar från ångloken, där stod eldaren på höger sida och laddade kol. Idag på de nyare tågen sitter dock lokföraren i mitten vilket upplevs mest intuitivt med tanke på att det är viktigt med uppsikt frammåt.

I det så kallade Reginatåget sitter lokföraren i mitten.

I en utveckling där allt går mot digitala skärmar och kontrollpaneler letar jag nyfiket efter fysiska redskap och hjälpmedel. Det jag hittar är vad som kan liknas vid ett par startkablar som man använder för att koppla samman spåren, hinder- och signaltavlor, varningsflaggor för att stoppa trafik vid en så kallad vägskyddsanläggning, signallampor och inte minst förbandslåda. Det var inte heller länge sedan lokföraren bar med sig flertalet pärmar med underlag för linjebok.

Underlag från linjebok med uppgifter som tåg- och banpersonal behöver i sitt dagliga arbete.

Vid den här tiden lämnar vi Linköping i ett Reginatåg och medan vädret spricker upp till solsken hinner vi prata en hel del om innovationer. Jag frågar nyfiket Thomas efter sånna där egenhändiga lösningar som finns i varje bransch. Imponerande berättar Thomas hur han själv skapat systemet Trappen, eller närmare bestämt appen för trafikinformation, som SJ använder som ett hjälpmedel och det som framför allt är en sinnrik lösning på bläddrandet med de gamla pärmarna.

Trafikinformationssystemet körs från förarens smartphone eller surfplatta parallellt med tågets fasta system.

Thomas är definitionen av innovationskraft. Han är både bevandrad i den verklighet som tågpersonal verkar i och med sin programmerarbakgrund har han även möjlighet att förverkliga idéer. Programmet som han utvecklat gör vardagen enklare för lokförare, ombordpersonal och trafikledningspersonal genom att förmedla en överblick över hur verkligheten i trafiken ser ut på ett långt mer effektivare och pedagogiskt sätt än förfarandet med papper och penna.

I Linköping ställer vi av tåget och promenerar runt på banområdet, här får jag se en sån där omtalad växel på nära håll. Ett fascinerande ting egentligen, för hur modern teknologi vi än har idag så är det fortfarande den där isbiten som hindrar växeln från att gå i och leder till växelfel.

Spåren växlar tack vare en eldriven arm (de två vita i bilden) som för spårskenorna i och ur position. Det är mellan skenorna i nedre delen av bilden som snö och is ibland ställer till med växelfel.

Det bär av mot Sala och vi har födjupat oss i innovationer och innovationsklimat. Vi delar varandras erfarenheter i att realisera idéer. För trots Thomas bakgrund från det digitala och min inom fysisk produktutveckling finns det gemensamma nämnare som till exempel misslyckanden, envishet och hårt arbete för att lyckas förverkliga en idé.

Förutom intressanta diskussioner bjöds jag på vacker miljö från vår förarhytt. Här ett rapsfält mellan Sala och Västerås.

Vi bär med oss känslor och erfarenheter i arbetet med produkter oavsett vi är medvetna om det eller inte. Vi fäster oss vid det som är beprövat för att det upplevs mer rätt, eller snarare tryggt. Att utveckla en produkt är kostsamt och man vill såklart vara så säker man kan över att få igen sin investering genom framtida försäljning.

Företag behöver kontinuerligt förnya sina produkter för att inte stagnera gentemot sina konkurrenter och sina kunders ständigt föränderliga behov. Där man tyvär ofta väljer bort potentiella idéer måste man inse att nya innovativa produkter föds ur lärdomarna av sina tidigare misslyckanden. För det är inte slutresultatet som är målet utan vägen dit som leder dig till nästa innovation.

Får du inte våra nyheter och artiklar direkt i mejlen, följ oss då genom att registrera din mejl här. Titta tillbaka snart igen för fler avsnitt i serien Uppfinnarhjärta!

Christian Runius 

Produktdesigner
Runius Design AB